Känner igen mig i det mesta som skrivs i tråden.
Alla saker spelar in och påverkar ens fysiska och psykiska hälsa. Även hobbyn.
Tid och energi räcker inte till speciellt när man, som jag, har två småbarn med sena kvällsvanor, ett hus som borde renoveras/byggas ut, ett arbete med långa dagar och ett äktenskap som skall hållas vid liv.
Att säga till någon att "karska upp sig" funkar inte. Även små projekt som att laga en droppande kran kan kännas övermäktigt.
I mitt fall hinner klockan bli 21-22 en normal kväll i veckan innan jag stökat av allt jag skall och det finns lite egen tid. Då är det inte så lockande att dra på sig overallen och masa sig ut i garaget. Dessutom så finns det att göra i huset, men det slutar alltsom oftast med att man rasar ner i soffan framför TV:n. När helgen väl kommer så är det en massa andra "måsten" som skall klaras av innan jag med gott samvete kan smyga ut till min mancave.
Så veckorna går och blir till månader utan att det händer ett jäkla dugg.
Jag kan öppenhjältligt säga att mina hobbybilar under en längre tid varit mer ångestframkallande än inspirerande och roliga att hålla på med.
Att titta in i garaget gör mig mer illamående än gott och värre blir det av att tiden går och garaget sakta förvandlas till en uppställningsplats för allsköns skit som bara slängs in i en stor hög på golv och arbetsbänkar.
Att man dessutom har flera objekt/projekt som står i kö, i vissa fall på uppställningsplatser som tickar hyra gör inte saken bättre. Jag tog efter moget övervägande ett "vuxenbeslut" för ett tag sedan att sälja av ett par av mina "de-säljer-jag-aldrig-VW's" av den anledningen. Det sved och jag kan fortfarande gräma mig, men när hobbyn inte längre skänker glädje och fyller en med energi så måste man göra något åt saken.
Visst, jag kan få ryck och komma ut i garaget emellanåt och när jag väl är ombytt, radion påstagen och man kommer igång så infinner sig den gamla goa känslan så smått igen. Tyvärr är det lite väl långt mellan dessa tillfällen.
Att man inte blir yngre bidrar säkert till allt detta. Att jag känner mig trött, "ihopbeckad" i kropp och knopp och sover dåligt likaså. Det hänger väl ihop. Regelbunden motion och vettigt kosthållning är självklarheter, men att omsätta i praktik inte alltid så lätt.
Detta var ju inte direkt något "pep-talk"
Det är nog är så att alla människor går igenom mer eller mindre tunga faser i livet. Och det är väl det livet handlar om i mångt och mycket. För att uppskatta de tillfällen det känns bra så lär man behöva ha det lite motvalls emellanåt. Inte bra dock om dipparna blir för långa och många. Då lär man söka hjälp.
För egen del så får det helt enkelt vara för tillfället. Tids nog infinner sig lusten förhoppningsvis och man kan börja ta sig an uppgifterna och då gärna, som Demian skrev, med en liten bit i taget.
Ännu vet ingen hur en gammal folkvagn kan bli!