Kee's Kustom hobbygaraget med sjöutsikt (Sida 20 av 24)

Trevligt att se dina fix... hade en saab cylinder i min Volvo duett med just ASSA nyckel ... men rätt skall vara rätt!! (Duetten skrotade för ca 30 år sedan ,den hade ett passande klistermärke bakpå " 100% rost" ...)

Stoppa ner cylinder med nyckel i förtunning och rengör, så det inte är så att fastbeckade låsbleck gör att det fungerar nu, men sen med en smörjning åker de i sitt rätta och kanske felaktiga läge.
Bra kämpat som vanligt :-)

Så var det dags för ännu en uppdatering i denna berättelse om Lucy.

Fredag och ledig helg igen, vid ankomst på stugan kunde jag för första gången sitta ute en stund och njuta av en öl i solen. Det har ju varit ovanligt kallt den här våren, så det har känts mer aktuellt att tända en brasa än att sitta ute när jag kommit fram och vill landa lite innan jag sätter igång med pysslet. Den här helgen var det bestämt att MrP skulle komma ut för ett av sina famösa gästspel i grottan, men han skulle inte dyka upp förrän på lördagen så jag hade lite tid på egen hand att försöka bocka av några punkter på listan över allt som ska göras.

Efter maten och när jag hunnit landa så går jag ut i grottan för att försöka åtgärda problemet med gasvajern. Den är, för de som eventuellt inte kommer ihåg, för lång och jag ställde en fråga här på forumet tidigare om hur man kan lösa problemet. Anledningen till att jag ställde frågan var för att jag helst skulle velat ha en färdig lösning, eller helt enkelt ta reda på om jag missat något då problemet ju borde varit ett välkänt sådant. Men efter att ha insett att det är modifiering som krävs, och dessutom fått flera fantasifulla förslag på hur (vilket jag tackar för) så kände jag att jag nu skulle försöka få till en gasvajermodd.

Och det var verkligen inte "straight forward", hela upplevelsen känns så pinsam att jag knappt vill prata om det. Men jag vet å andra sidan att när jag själv tar del av andras projekt är det bara naturligt att man får vara med om resans missöden också. Det visar på en ödmjukhet jag uppskattar att vissa människor inte har något problem med att visa. Har man skruvat lite själv, så förstår man att det i princip aldrig går precis som man tänkt sig. Principen jag försökte med här var att kapa vajern och använda "änden" igen. Detta genom att borra ur ett nytt hål i änden för att sen klämma dit den igen.

Jag hade bara av två borrämnen under denna övning:

Helt i onödan, men det visste jag inte då, ville jag göra ett hål genom hela änden, för att på så vis vara säker på att jag fick bra fäste för vajern. Under denna övning hade jag av ett par av de tunna 1,5mm-borren och jag fick till slut ge mig på att försöka slitsa upp staven med sticksågen. Allt gick egentligen ganska bra, men det blev inte så snyggt.

Det här blev helt okej, inte som jag tänkt det, men funktionsdugligt:

Tanken var att bocka till vajern där den stack ut som en extra låsning. Men när jag hade klämt sönder den här skapelsen för att jag tog i för hårt med skruvstädet (efter att bilden togs) så var det bara att inse att det skulle vara enklare att modda den andra vajern som faktiskt satt kvar på vagnen. Så med den demonterad försökte jag ta till mig av misstaget med den första vajern. Skillnaden var att jag nu istället för att klämma vajern på plats försökte med att lägga några svetsloppor som låsning istället. Och det här var ett rent experiment av mig som till en början gick bra. Men av ngn anledning, kanske för att jag är van vid att vilja putsa till mitt svetsarbete så det blir så osynligt som möjligt, så lyckades jag bränna av vajern när jag blev lite otålig. Förmodligen var det en dålig idé från början, då värmebehandlingen av tråden gör den skör även om man skulle lyckas. Så vajer nummer 2 var nu också förstörd och jag släckte lampan, tog en öl till och satte mig framför YT och försökte glömma eländet...

Nästa dag var jag ovanligt utvilad, kanske på grund av att jag kom i skaplig tid i säng eftersom jag inte höll på i grottan halva natten och efter en frukost kunde jag åter ställa mig vid arbetsbänken och plocka upp mitt arbete där jag lämnat det den föregående aftonen. Nu var ideologin, "bara det funkar att dra en provvända med så får det duga". Vajrarna hade jag ju kvar, men "ändarna" var förstörda, först började jag leta efter ngn stav i alla sortimentlådor, men sen slog det mig att jag i metallskrotlådan hade en bit 3mm "ståltråd" som använts som växtstöd, den kunde ju faktiskt funka! Testade att den gick in i nippeln på motorn, och det var inga problem.

Så jag gjorde samma sak med denna som jag gjort tidigare, kapade upp en lagom längd och borrade upp den försiktigt. Ju fler gånger jag gjort denna övning med borrmaskinen desto försiktigare blev jag för att inte bryta av fler borrämnen och nu hade jag ändå fått in snitsen (eller ett bättre borrämne?). Men efter någonstans runt 10mm in i metallen går det trögt att fortsätta och känns inte värt risken, så jag stannar där enligt min devis "bara det funkar ett tag" eller "good enough" som är ett ganska bra mantra. Något som jag däremot funderat på som jag gjorde fel kvällen innan var att klämma det hela i skruvstädet, helst skulle man ju ha ett "crimpande" verktyg och detta är ju ungefär samma dimension som eftermarknads kabelskor, så varför inte testa med en kabelskotång? Jag fick ta hjälp av en tving för att dra åt tången, men det gick.

Det här blev ju faktiskt ganska bra, vajern istucken ca en cm eller däromkring:

Med denna övning ur världen var det bara att montera vajern igen, men nu upptäcktes nästa problem... Vajern hade blivit för kort! Detta berodde inte på att jag kapat av vajern för mycket i första skedet, detta berodde på att jag lyckats förstöra den sista delen av vajern när jag var tvungen att göra ett nytt försök. Visst hade jag kunnat mäta, men då hade jag behövt montera vajern igen och jag kände mig så säker på att jag fortfarande hade ungefär samma längd kvar som det jag ursprungligen mätt upp. Men vid monteringen blev det alldeles för uppenbart att jag missat denna detalj. Jag kontrollerade för säkerhets skull att vajern löpt rätt väg och inte hamnat fel så att det inte var därför den inte nådde ända fram.

Ironiskt att vajern nu är för kort när det hela började med att den var för lång:

Så det var bara att köra enligt den gamla klassiska devisen "fjärde gången gillt" och göra om det. Innan jag skred till verket kontrollerade jag nu om den ena vajern var längre än den andra, eftersom jag hade två att utgå ifrån, men de var båda inom 5mm från varandra så det spelade mindre roll, båda skulle bli för korta, så jag tog den som var något längre  eftersom det ändå hjälpte till. För att lösa problemet med längden så kapade jag upp en längre bit av ståltrådsämnet jag använt mig av och den här gången hade jag faktiskt mätt hur mycket mer jag behövde. Så med denna längre bit uppkapad och uppborrad klämde jag dit den på den andra vajern och monterade vajern på vagnen.

Äntligen gasvajer! Parallellt med staget i bakgrunden löper en extra vajer för bättre återfjädring:

Med en gasvajer som sitter där den ska hade jag nu några nya utmaningar. Dels återfjädrade det dåligt och detta troligtvis på att vajern jag använde var den sämre av de två som blivit lite omtöcknad under förvaring och kanske inte var helt slät längre. Jag hoppas att det kan reda sig själv lite om vajern sitter i spänn, men för att få det funkis för tillfället letade jag efter en fjäderlösning. Och efter mycket letande och plockande hittade jag en ganska smal, men lång vajer som jag kunde fästa vid ett av de nedre länkagearmarna och kroka fast den andra änden i fläktkåpan. Med denna tunna fjäder funkar det hjälpligt, men det kan nog komma både och två revisioner på denna lösning framöver, men det fick duga för tillfället.

Ett annat problem var att hävarmen som gasvajern drar i satt lite för lågt för att linjera med hålet i fläktkåpan, så det fick justeras. På armen sitter det en skruv som snarast ser ut som en fettnippel som jag inte förstått vad den är till för, "ett ytterligare länkage i en annan lösning" hade jag tänkt tidigare och så må vara, men den funkar även som skruv för att nypa åt armen på axeln så genom att släppa på den kunde jag sätta armen lite högre upp.

Den tredje grejen, som var ngt jag var medveten om skulle kunna bli ett problem, men som jag fick kompromissa med när jag insett att försök nr3 ledde till en för kort vajer, var att gasvajeränden nu nådde ända fram till fläktkåpan vid gaspådrag. Detta i sig är väl inget jätteproblem, för den får faktiskt plats i röret, men när det hela återfjädrar drar den med sig röret ut ur fläktkåpan. En omsorgsfullt utsmetad klick med karosserikitt löste det problemet galant.

När jag ändå hade karosserituben igång passade jag på att "limma fast" "Volkswagen"-emblemet ovanför motorluckan. Detta är ett experiment och vi får se hur bra det funkar. Jag har ännu inte luskat ut hur emblemet ska sitta fast, men jag har å andra sidan inte sökt så mycket efter svaret heller.

Med emblemet fixerat med maskeringstejp kändes det som ett naturligt nästa steg att fortsätta med ett annat mysmek, montera nummerskyltsbelysning. Jag har fram tills ganska nyligen inte bestämt mig för hur jag ska göra med nummerplåten. I det ursprungliga utförandet körde jag med rebellstuket och hade skylten på stötfångaren, men sedan jag gjort "rent" luckan från gammal färg och flagande dekaler började jag mer och mer vänja mig vid att ha skylten på originalplats. Och det här är ett typiskt sånt läge där mina två samveten slåss mot varandra med minst lika goda argument.

Original/beprövat: "Det ser helt enkelt bäst ut"
Kustom/radikalt: "det är såååååååå tråkigt att vara som andra, våga vara annorlunda"

Och så är det ofta för mig, men i det här fallet hade jag smakat på det länge och väl och jag kan erkänna att när jag utan att fråga om det hade fått MrP's välsignelse (efter en officiell protest över att jag tagit bort hans dekal) så kändes "original" givet. För att kunna montera en skylt på originalplats behövs därför belysning och någon sådan hade jag inte och därför låg det såna delar i ett paket som jag hämtat ut i veckan. Lyckligtvis hittade jag en 5w-lampa med BA15S-sockel att sätta i, men jag tror egentligen 10W är mer passande när man bara har en lampa ovanför skylten.

Nummerskyltslampa monterad, notera att den pga off-set mellan skruvarna inte går att montera fel:

Jag saknar ännu tätningen som ska sitta på insidan och nog känns det konstigt att det inte finns ngn reflektor i denna armatur? Kanske får jag för mig att dra på ett lager med "kromfärg" för att ljusa upp det lite, men det får bli en "kanske". Vad som värre är att jag vid detta tillfälle monterade den ursprungliga "bakskylten" (som synes på bilden) i förhoppningen om att den skulle hamna centrerat, men märkligt nog sitter den också snett! Och förmodligen har den gjort det ända sen 73 när den först monterades på vagnen. Men eftersom nya skyltar i rätt design inte går att beställa längre så får jag hålla till godo med min snea skylt.

Nu hade jag fått reda på när MrP skulle anlända och eftersom det ännu var ett par timmar kvar så kunde jag hinna med något moment till. Och en annan grej som stod på den allt kortare "att-göra-listan" var rostskydda underredet. Jag har aldrig gjort detta förut, men jag har ju fattat principen. Och det som känns viktigast på en sån här sommarvagn är hålrumsskyddet. Så för detta hade jag utrustat mig med linolja och en spruta som kopplats upp mot kompressorn.

Kladd är ju det bästa mekaniker vet, känns gött att olja in alla vrår och prång:

Det var förvånansvärt drygt och det är ju alltid svårt att veta hur mycket som kommer ut och var det hamnar när man inte ser vad man gör, men när jag kört de mest uppenbara ställena började jag om igen och öste på ännu mer frikostligt och på andra ställen där jag inte tänkt att jag kunde behandla i första svängen, såsom dörrar och front. För vissa ställen skulle jag vilja ha en ännu smalare slang, jag funderar på om man kan modda den här sprutan på ngt vis för att komma åt på vissa ställen där det var svårt med den här slangen.

För hjulhusen körde jag på ett lager med "body" eller tröskelskyddsmassa som det heter på svenska. Hos min leverantör av dessa produkter finns det bara vit och svart att välja på, helst hade jag velat ha ngn som matchade mitt grå underrede, men svart kändes som näst bäst eftersom det troligtvis kommer bli skitigt där ändå. Här känner jag att jag måste ursäkta mig igen och erkänna att mitt tillkortakommande som förstagångsrenoverare visar sig tydligt. Nästa gång jag bygger upp ett chassie från grunden på det här viset så kommer jag lägga på denna produkt INNAN jag monterar övriga chassiedetaljer, jag hade iofs kunnat maska, men det fick bli lite "overspray" på en del chassiedetaljer.

Alla fyra hjulhus får sig ett lager stenskottsskydd, eventuellt kompletterar jag med underredsmassa sen, vi får se:

Det var kladdigt och inte så kul att jobba med denna stinkande kemikalie till skillnad från linoljan och här var åtgången betydligt högre, två burkar behövdes för bra täckning i alla fyra hjulhus. När jag står ute på uppfarten och tvättar sprutan i lacknafta kommer mirtmannen rullandes på den lilla grusvägen invid huset. "En mirtman är varken sen eller tidig, han kommer precis när han ska".   Och det hade ju därför blivit ett perfekt tillfälle att ta en matpaus och vädra ut ångorna under tiden.

Efter kolgrillade hamburgare och hälsoversionen av en Irish coffe, dvs utan grädde eller socker, framför brasan kunde mirtmannen inte hålla sig längre utan var snart iklädd den eleganta mekoverallen och de slitna gamla ECCO-skorna som sedan länge fått tjänstgöra som mekarskor när han kommit på visit till den lilla stugan vid sjön.

Uppdraget för helgen var "touchdown" och för detta behövdes ett par viktiga steg klaras av. Dels så skulle elsystemet kontrolleras och ett batteri anslutas, dels behövde både motor och växellåda fyllas på med olja, dessutom behövde bromsarna luftas och eventuellt justeras. Då har jag inte ens nämnt att uppstart av motorn förmodligen inte skulle vara så enkelt som att vrida på nyckeln. Och så enkelt var det verkligen inte, precis ALLT skulle jävlas med oss den här helgen.

När elsystemet var up and running så hade vi allsköns konstiga jordfel i det bakre elsystemet. Märkligt nog funkade nummerskyltslampan fast jag trodde den anslutningen var bortkopplad för länge sen. Men bakljusen spökade duktigt för oss och felsökning och teorier duggade tätt. Till slut fick vi inse att det trots allt inte var viktigt för uppstart och något vi fick ta itu med längre framöver. Efter att motorn fått sina två och en halv liter motorolja och bränsletanken en godtycklig mängd bensin, kunde vi iaf ge oss på att försöka med en provstart.

Och däri låg nästa utmaning. Trots att batteriet var laddat var det som om motorn inte ville snurra på tillräckligt snabbt och det lät konstigt från motorn. Efter att vi kopplat upp det med batteriladdare och ett extrabatteri för att ha gott om kräm för starten, så fick vi gnugga på ett tag innan något hände. Jag var övertygad om att det var fult normalt med ett helt torrt bränslesystem och med några duschar startspray i förgasarna började motorn hosta igång. Men den gick sjukt ojämnt och det lät verkligen som att den bara gick på två cylindrar. Efter att ha blandat ihop tändkablarna ett par gånger så att vi tappat bort oss i hur det satt från början och om vi faktiskt gjort något rätt eller inte, så började motorn bete sig igen.

Men med motorn på något som kan liknas tomgång dök nästa problem upp, ett ganska omfattande oljeläckage! Dessutom hade vi ett elakt missljud och vårt hopp om provkörning började dala. Men eftersom både MrP och jag är lika envisa så ger vi inte upp utan måste gå till botten med felkällorna. MrP lägger sig under motorn för att spåra läckaget och jag börjar undersöka varifrån missljudet kommer.

Papperstussar kom det att gå åt många, mirtmannen letar efter källan till allt ont. Notera att motorn går!

Jag kommer efter mycket om och men fram till att det trots allt är remskivan som orsakar missljudet och otroligt nog får jag loss den utan att behöva riva något annat på motorn. Med skivan lös ser jag var den tagit i och det är lyckligtvis på kylplåten som jag med lätthet kan fila ner lite med fingerslipen. Med remskivan åter på plats är ljudet borta och motorn åter normalt igen. SKÖNT!

Mirtmannen har större problem dock, det slutar med att vi för att felsöka läckaget måste demontera kylplåtarna under motorn på höger sida och trots omfattande försök till att ringa in källan till läckaget blir vi aldrig riktigt kloka på det. Först ser det ut att komma uppifrån motorn, men där finns ju inget, oljekylaren sitter ju på andra sidan. Sen tycks det komma från stötstångsrören men vid närmare titt så verkar inte det stämma heller och den sista misstanken är packboxen bakom svänghjulet. Mitt under allt detta felsökande och provstarter på rentorkningar för att försöka se varifrån det kom, så uppdagas ett annat massivt oljeläckage, den här gången vid oljefiltret.

Här är vi nära på att ge upp, men vi kämpar på. Det hinner bli en stör pöl på golvet och det är inte tydligt vart det kommit från. Jag låter MrP få fortsätta med att undersöka motorn undersida och ger mig själv i kast med filtret. Först känner jag att filtret sitter tillräckligt, sen drar jag åt slangarna lite till i hållaren, men jag tycker allt sitter tajt och bra. Då kommer genast misstanken om att jag trots allt förväxlat slangarna och in- och utgångarna på filterhållaren, men allt verkar stämma. Med alltihop torkat torrt med stora mängder papper och till sist en dusch med bromsrengöring för att torka helt torrt, är jag så redo för en ny provstart för att kunna se om det fortfarande läcker. Med allting torrt ser jag snart att det fortfarande läcker och den här gången varifrån det läcker, anslutningarna för slängarna till filterhållaren!

Det är inte relevant att dra åt det ännu hårdare, utan här måste gängtejp till och det löser lyckligtvis problemet. Med anslutningarna tejpade så läcker det inte längre. Jag vet att man ofta får tejpa ledningar med lite högre tryck, men jag trodde i min enfald att stålet skulle skära i aluminiumet så att det tätade, men man lär sig ngt nytt varje dag.

MrP testar olika teser och försöker dra åt de topplocksmuttrar man kommer åt med motorn i. Han känner även på blockets skruvförband och tajtar åt dessa lite. Men allt verkar sitta som det ska och även om motorn fortfarande "fuktar" på flera ställen undertill så verkar oljeläckaget såsmåningom lugna ner sig.

Ganska trött och med fullt fokus på att hitta en lämplig tomgång:

Efter ideliga provkörningar en bra bit in på nattakröken där fler och fler problem löses åtminstone delvis kan vi till slut stå utanför grottan och titta in på en motor som snurrar av sig självt och som inte läcker (så mycket) längre. Motorn lider dock av en grotesk flat-spot som vi inte vet om det beror på tändning eller förgasare. För tillfället finns ingen strob i garaget och weberförgasare har ingen av oss erfarenhet av. Jag testar att ställa tändningen på känn, men jag kan inte avgöra om det är bra eller inte, bara att motorn går som minst dåligt vid ett visst läge. Jag testar även att montera en vakuumlös fördelare. Men det tycks inte vara ngn större skillnad. Jag känner att det är en delseger trots allt, men provkörning den här helgen känns inte aktuellt när klockan är tre på natten och vi bara kommit till detta stadium. Till och med jag inser att det är dags att lägga ner verktygen när vi inte kommer längre än såhär och jag i ett skede lyckas få bromsrengöring i ögat.

På grund av detta har jag svårt att sova så efter alldeles för få timmars sömn väcker mirtmannen mig och meddelar att det är omelett på verandan, solen skiner! En rejäl kopp kaffe till det och vi går ner i grottan för att fortsätta färdigställandet av denna vagn. Eftersom insikten om att det inte är läge att ställa ner vagnen den här helgen, så tänker vi att vi ska taget till att göra sånt som jag känner att det är bra att vara två för att göra.

Vi börjar med att lufta bromsarna. I mitt sömndepraverade tillstånd blir jag alldeles yr när jag ömsom ska resa på mig och ömsom lägga mig under vagnen för att jobba, jag mår verkligen pyton. MrP äntrar rodret och tankar upp behållaren med bromsvätska redo att börja pumpa på mitt kommando. När vi sätter igång kan jag inte annat än att skratta åt eländet när det läcker vid precis varenda skarv, hjulcylindrar och slangarnas båda ändar, det rinner överallt. Det var ju lite komiskt för det var så enkelt som att jag glömt dra åt allt, bara monterat ihop det med händerna, så efter korrekt åtdragning så läcker det inte längre. Stället jag var mest orolig för, de längsgående rörets anslutning vid det bakre t-korset, var snustorrt.

De obligatoriska papperstussarna är närvarande även vid bromsvätskeläckage:

Vid luftning av främre kretsen så upptäcks det dock ett läckage som inte beror på för löst åtdraget. På passagerarsidans inre slanganslutning läcker det. Det känns för tillfället lite tröstlöst men vi bestämmer oss för att gå vidare ändå, om tid finns så gör jag det senare, eller tar det en annan dag och tar hjälp av mamma med luftningen istället.

Vi är båda rätt trötta på läckande fordonsvätskor och att ligga under vagnen vid det här laget och det fanns faktiskt en grej till som jag behövde hjälp med som var av en helt annan art, nämligen att montera innertaket. Vid provpassning av dessa delar tidigare hade jag konstaterat att det skulle bli en utmaning att få det på plats och då är det väldigt skönt att vara två så man kan bolla lite tankar när man stöter på förhinder.

Det lilla problemet var att de två främre bitarna satt så tajt att de förmodligen inte skulle gå att få loss när de väl kommit på plats och därför ville jag inte montera dem fullt ut vid provpassningen för jag ville kunna ta loss dem för att olja in dem. Nu när vi var två kunde vi tillsammans hjälpas åt att styra in bitarna på plats i sina skenor, medan MrP styrde och höll koll på att det inte gick snett, så knackade jag med en gummiklubba i bakkant för att skjuta dem framåt. Det var pilligare än jag trodde och vid ett läge hade vi fastnat så illa på högersidan att vi inte trodde att det skulle gå att få isär utan att ha sönder ngt. På vänstersidan som jag modigt nog inte ens provpassat, utan bara kopierat principen från högersidan när jag moddat bitarna med fräsen, var det faktiskt något lättare, delvis på grund av att denna bit inte var exakt lika stor och löpte lättare, men den hade å andra sidan en större benägenhet att hoppa ur så vi fick börja om igen.

Det stora problemet var också den stora takbiten. MrP satt i hytten och jag försökte assistera så gott jag kunde, föreslog att jag skulle hålla i eller räcka honom verktyg för det fanns inte så mycket jag kunde göra. Ändå var jag mest nervös över detta då jag trodde det krävdes ett mjukare material än plywood för att kunna få denna bit på plats. Farhågan var att biten skulle knäckas då jag insåg att man skulle behöva böja den i en s-form för att få in den i sitt spår. Det var detta moment som knäckte originalbiten i masonit som vi båda gör anspråk till att vara skyldiga till  och som föranledde ännu en orsak att byta ut panelerna. Men rätt som det var och enklare än jag hade trott hade MrP fått den på plats.   Jag trodde inte mina ögon till en början men där satt den! Med det "svåra" avklarat bestod resten av arbetet i att skruva fast taket, i bakkant och i mitten sitter det med skruv. Det var lite trixigt att hitta hålen bakom skivan, men med en bit ståltråd lokaliserade MrP hålen så vi visste åt vilket håll skruven behövde "lutas". Här var jag assistent och handräckte verktyg och skruv för honom att jobba med,samt hjälpte till med att trycka panelen i läge för skruvhålen. Avslutningsvis tog jag på mig äran att montera de rengjorda solskydden efter att ha tvättat händerna.

Det här har vi gjort bra allihop, pappa och jag som fabricerat bitarna och MrP som monterat dem!

Med detta kändes det som ett bra läge för lunch och därmed insåg vi också att det fanns ungefär en timme kvar av mektid innan MrP behövde lätta ankar för att infinna sig på annan ort i tid. På så kort tid hinner man inte göra så mycket men jag började med att fortsätta felsöka det konstiga jordfelet i baklyset och efter att ha plockat isär det helt kunde jag konstatera att det förmodligen berodde på att den nya tätningen jag monterat här var alldeles för tjock så lampan kunde inte jorda genom den. här kom tankgivarens gamla jordtråd väl till pass, både rätt längd, med rätt kabelskor och i rätt färg för uppgiften. Efter lite trassel med att få tillbaks lampan i gummitätningen igen, kunde jag montera jordtåten och problemet var löst, om än inte så snyggt som original. Under tiden ägnade MrP sig åt att koppla in varvräknaren för att se om den fungerade nu när vi har en motor som går. Och nog hoppade den igång allt, men visar i bästa fall bara 1,5 gånger varvtalet, kanske uppemot det dubbla, iaf vad vi kunde avgöra på tomgång. Jag kom med förslaget att det kanske fanns en omställningsknapp mellan antalet cylindrar innanför skalet. Lampan i instrumentet funkar inte heller så för att se vad det var för sort, var ännu en anledning till att skruva isär den. Väl isär hittade han inget annat fel än en kabel som hoppat loss från en lödning och att det var därför lampan inte lyste. Hela innandömet på denna varvräknare verkar ganska skört med tunna kablar som lötts på plats.

Felsökning pågår, vore intressant att få tips på information kring vad man kan göra för att rekonditionera en sån här:

Jag hinner även åtgärda det läckande bromsröret medan MrP jobbar med vagnens elsystem och innan MrP hinner sätta sig i bilen för att åka därifrån tar jag hjälp av honom och luftar framkretsen en gång till och nu är det tätt överallt. Innan bromsarna kan anses som "helt färdiga", ska jag justera de främre bromsarna (bak är det ju "självjusterande, dvs inte alls justerbart och med tveksam funktion ), sen får man väl göra ett bromstest på rullande väg när man kommit så långt.

När MrP dragit känner jag mig alldeles för sliten för att orka meka särskilt mycket till. Jag riktar och piffar upp den främre regskylten, samt monterar denna och är ändå rätt nöjd med hur den blev. Den var ju bra medtagen efter min misshandling och "fejkpatinering" samt några års tjänstgöring som yttersta punkt bakpå stötfångaren. Och även om jag helst hade velat att mitt yngre jag låtit bli att försöka sig på att fejkpatinera skylten, så är det kanske såhär man lyckas bäst med fejkpatina? Börja med att förstöra något, använd det och låt det gå ett par år och sen försök fräscha upp det till originalskick=lagom slitet.

Efter detta kände jag att jag gott kunde ägna en stund åt att städa i grottan. Det blir ju helt klart extra stökigt när man är två och jag är verkligen en slarver och bohem jämfört med många andra, men MrP är nog snäppet värre och lämnar överraskningar lite här och var när han som ett yrväder far fram mellan de olika uppgifterna i garaget. Så det var en del att plocka med och jag tog bara det "grövsta" så att det inte skulle vara lika stor uppförsbacke att sätta igång igen nästa gång. Som en absolut sista grej föll mina ögon på bakrutepersiennen som vi plockat ut för att komma åt att montera innertaket och jag tänkte att jag ville se hur den matchar taket nu när det sitter i.

Jag trodde färgmatchningen skulle vara sämre, men det här funkar ju, åtminstone i det här ljuset:

Med detta kändes det som läge att styra hemåt, klockan hade ju trots allt hunnit slå halv sex och jag var både skitig och trött, så att få komma hem i tid till ett renande bad kändes som viktigare än att försöka göra något halvdant i garaget om jag ändå inte hade energi över för.

Allt som allt är jag ändå nöjd med helgen. Jag vet att MrP gärna hade velat rulla ut, men egentligen är det rätt naivt att tro att allt ska funka på första försöket. Visst hade vi kanske fler problem än man kunde gissa, men vi tog oss an dem och löste dem ett efter ett och jag är både nöjd och stolt över mycket av det vi fått gjort. Nu väntar jobb och åter jobb och jag ska försöka få lite annat gjort på fritiden här på hemmaplan så vi får se när nästa session i grottan tar vid.

Tack för all hjälp MrP!

Ibland går det perioder i livet då andra saker kommer emellan och så är det ju för alla, när man i en sån här tråd redovisar bara en del av det som uppfyller ens liv kan det kännas rätt segt emellanåt, men egentligen händer det massor nästan varje dag. När jag har jobbhelg och en del att styra med på hemmaplan kan det ibland verka som att detta projekt tar en liten paus, men det är mest annat som måste göras i väntan på att få återgå till livets mening.

Men så en vardag mitt i veckan när jag kommer hem har jag fått ett tjockare brev hem och jag tyckte det var så kul att jag ville ta en bild i vardagstristessen. Som många andra jagar jag ju konstant efter delar till projektet och när detta objekt dök upp på tradera kände jag att det var en kul grej att ha som kuriosa till "projekt Lucy".

En gammal mapp att förvara besiktningsprotokoll, kvitton eller annat till vagnen, direkt från Säffle kommun:

Jag hade planerat att göra färdigt ribborna till flaket med min far när jag så hade en ledig dag i veckan, men just då hade han gått och blivit sjuk och var inte på humör för det, det var då för sent att styra om planerna för att köra en dag i garaget istället. Det blir så när man har 13 mil till garaget. Så veckan flöt på utan att jag fick mycket gjort. Sen var det annat i mitt livspussel som ställde sig i vägen för en tidig avfärd till stugan när den långa Kristi Himmelfärdshelgen stod i antågande. Men en liten upprättelse erbjöds mig när jag och pappa kunde få till några timmar på verkstan den dagen istället, så det kändes ändå bra.

Med måtten jag tagit på flakets profil kom vi snart fram till att den vinkel som behöver fräsas i ribbans underkant är precis 45-grader, vilket underlättade valet av frässtål. Förvisso finns det mesta på verkstan, men 45-grader är helt klart ett av de vanligare stålen. När vi ska rigga bordsfräsen så visar det sig, precis som förra gången vi skulle jobba med dessa ekbitar, att det blir svårt att få ett bra stöd för ämnet när vi ska köra det genom fräsen, så vi får anamma samma metod igen. Genom att montera en MDF-skiva som fräsen får jobba sig igenom, får man ett heltäckande stöd och den här gången behövde vi dessutom stödja undertill likväl som mot frässtålet. Förarbetet är väl värt det när man ska springa ett 75-meterslopp i fräsen. (2,5*2*15 m)

Detaljbild på hur vi byggt upp stöd kring frässtålet, notera att den stående skivan är återanvänd från förra gången:

Med detta riggat var det bara att spotta sig i nävarna och köra. Först ville pappa rigga matarverket, men hans "mäster" tyckte det tog längre tid att rigga det, än att mata för hand, så det gjorde vi. Eftersom Pappa har artros och det trots allt är mitt projekt fick jag mata och han tog emot. Vi pressade ämnet mot stålet med var sin hand om fräsen för att få en så jämn avverkning som möjligt och jag matade på med andra handen och jag förstår varför man lätt blir trött i handen av detta, för till slut hade jag redigt ont i högerhanden.

Kul att få vara den drivande kraften:

När jag noterade att den första ribba jag tog tag i efter avslutat arbete inte såg riktigt symmetrisk ut kom vi fram till att vi nog hade slarvat lite, men nu var ju tillfället så gott som det någonsin skulle bli att rätta sina misstag, så det var bara att ta ett 75-meterslopp igen och det visade sig vara flera som behövde lite ytterligare avverkning.

Färdiga profiler, nu är det bara att hoppas att måtten stämmer någotsånär för flakprofilen:

Med detta gjort återstod bara ett moment kvar på verkstan och det var att ta ut längden. Här skulle vi ju fasa av dem och för att göra det lätt för oss tog vi den maximala vinkeln som bordcirkelsågen klarade av, drygt 45-grader (från vinkelrätt som är noll i det här sammanhanget). Egentligen skulle jag velat ha en "flackare" lutning, men det skulle genast innebära massa mer jobb och jag kände att så viktigt var det inte. Vi fick dock en del hjärngympa när vi skulle lista ut hur vi skulle kapa de båda sidorna för att inte råka göra dem för korta. Ämnena var något olika långa och dessutom skulle vi ta ut två olika längder, därför blev det enklast att först kapa alla ribbor i ena änden och då ta ut lite marginal för att få till samma avfasning i andra änden. För att inte ändarna skulle bli alldeles sylvasst spetsiga, putsades de av på vertikalslipen som ett sista moment.

Vi var tvunga att tejpa dit en lång stödlist för att få ett ändstopp på rätt längd då det var gängpaj på sågens förlängning:

På det hela taget är jag mycket nöjd med resultatet (men glömde ta en bild på det). Det som återstår är ytbehandling och ta upp hål för att fästa dem i flaket, men båda dessa grejar jag "hemma" utan större problem, dessutom vet jag inte exakt hålavstånd så jag kan lika gärna borra upp dem när jag kan måtta dit dem på flaket. Det stora problemet är att få ut dem till stugan. Det lutar åt att jag får besikta en bil som jag kan montera takräcke på, men "orka" som ungdomarna säger.   Väldigt tacksam och ganska hungrig sa jag hejdå till pappa och for hem för att lasta bilen med förnödenheter inför en långhelg på stugan.

Sen kommer det här som kallas livet emellan och även om jag aldrig sett det som tvunget till att bli en mekintensiv helg på stugan, så gick det lite långsammare med projektet än jag först tänkt mig. Det kan iofs bero på en dålig kombo av tidsoptimist och livsnjutare. Det börjar med ganska fint väder och en stor längtan efter att få tvätta sommarbruksbilen, så en stor del av dagen kom att ägnas åt utomhusaktiviteter och först framåt kvällningen tog jag mig tid att börja titta på projektet i garaget.

Kvällen ägnades mest åt tråkigheter som att städa lite elektronik vid instrumentbrädan, en del överflödigt plockades bort och jag förberedde dessutom inför lite kommande installationer. Det större momentet denna kväll kom att bli att koppla in oljetempmätaren och den är nästan helt ansluten, det återstår tändningsplus och att ansluta givaren i motorrummet. Men även om det kan tyckas som att jag knappt fått något gjort så är dessa två rätt snabba puckar. Bak till motorrummet är det redan draget en kabel, den ska bara förses med kabelsko och kopplas dit, sen ska jag försöka snygga till installationen, dvs själva dragningen i motorrummet också, både för denna tråd och varvräknarens tråd. På tändningslåset kände jag att det redan satt för många kablar, så där tänkte jag leda om extrautrustningen till en separat plint i närheten.

Ett annat kul mysmek som jag däremot fick till en bild på var mina kustomiserade ventilhattar. Jag är rädd att eftersom jag parkerar i stan, kanske inte får ha dessa i behåll så länge, men vi får se hur det går. I en bra-å-ha-låda hade jag ett gäng "dekorskruvar" som jag köpt billigt på rea, två av dem har jag redan använt till den bakre regplåten och eftersom vagnen redan sen tidigare haft ett "tärningstema" med växelspaksknoppen som satt på vid köp, så känns det fullt legitimt att utsmycka med fler såna attribut. Jag vet att det finns färdiga ventilhattar att köpa, men dessa hade jag redan hemma, så varför inte liksom.

Dekorskruvar, med skruvskalle och skruv separerad, vissa satt löst från fabrik... Smältlim go figure...

Hålen i tärningarna var någon millimeter för litet, men det var lätt löst med pressborren och delarna gifte sig ganska bra utan lim, men för att inte tappa greppet när jag ska ha av en hatt, så duttade jag på lite superlim på varje ventilhatt. Nu måste jag skaffa ett reservhjul så jag kan spela Yatzy vid vägkanten när det är fel hjul som får punka.

Hemmagjorda ventilhattar, kanske är jag helt bortgjord när jag blir av med dem?

Med detta var det sänggång och när en ny dag bjöd det bästa den hade kunde jag bara efter ett tag masa mig in i verkstan efter att ha vaxat sommarbruksen i perfekta förhållanden. Det var nu dags att äntligen fortsätta med lastluckan, eller tja, äntligen och äntligen, det är verkligen inte kul jämfört med att få mysmeka med rena händer, men det ska bli så skönt när den väl sitter där och jag visste att jag hade ungefär halva resan kvar.

Först på tur stod att svetsa ihop den "vinkelprofil" jag tidigare fabricerat med förstärkningsramens underkant. Delarna var ju så gott som "good to go", men jag behövde fixera dem på något bra vis. Att göra en kant-i-kant-skarv i vinkel är lite knepigare än när det är platt, men med hjälp av några träklossar kunde jag bygga en temporär fixtur för de båda delarna. Jag glömde såklart att ta kort på detta, men här är en bild på den färdiga produkten. Detta tog hela den kvällen i anspråk, endast en kortare paus för mat togs.

Den nedre delen av förstärkningsramen är nu "lagad" och hänger på tork:

Dagen därpå var det dags att passa in denna del på luckan och som vanligt så stämmer det inte helt perfekt, men det gör å andra sidan ofta inte dyra köpedelar heller, så skillnaden är bara tid eller pengar, då passform är ganska likställt. Själva delen är rak nog för att det ska gå att montera den på luckan men ute i kanterna märks en viss skillnad i mått för att ansluta mot befintlig ram, detta måste åtgärdas.

Dålig passform är bara förnamnet, men det går att åtgärda:

Det var något bättre på andra sidan, men det behövde korrigeras där också. Här är tanken att det är så enkelt som att den redan befintliga falsen som finns här för att bitarna ska möta varandra, får överdrivas lite mer, så genom att kapa ett snitt längs den yttersta delen av mina långa svetsskarv och massera objektet med en hammare fick jag plåtarna att komma närmare varandra. Det överflödiga filas bort och en ny svetsskarv görs, plåt är förlåtande på det viset.

Sådär funkar nog bättre och som en adderad bonus, det ser bättre ut!

Med ändarna avklarade var det så dags att börja snegla åt mitten. Här ska det sitta en förstärkningsplåt precis innanför ytterskinnet, fastklämt mellan detta och förstärkningen innerst. Denna plåt hade jag ju redan fabricerat för någon månad sen när jag senast höll på med luckan. Men sen dess har jag läst på och läst på och till slut kommit fram till hur jag vill ha det och som jag vill ha det är såsom det ser ut original på en 67a. Och när det gäller själva låshålet så skiljer sig 67-68 från senare (det skiljer fler saker, men for the sake of argument) och detta innebar att min förstärkningsplåt är fel. eftersom jag fortfarande väntar på delar och en klar bild av hur det ska se ut, så tillverkar jag grejerna som en blank canvas så länge.

Jag kallar denna för "the evolution of förstärkningsplåt":

Men detta innebär ju även att hålet i ytterskinnet blir fel, så även det behöver åtgärdas. Här kommer snålvargen i mig krypandes och återanvänder den felaktigt tillverkade förstärkningsplåten för att klippa ut en passbit för ytterskinnet. Detta fixeras med magneter inför svets.

Hej då nyckelhål, hoppas jag får se dig åter:

Med dessa detaljer ordnade var det inte mycket som höll mig från att sy ihop ramen helt, men det fanns en betänklighet kring torkningen av rostskyddet jag haft på, så jag kunde lika gärna ge mig i kast med det andra som återstod. Ända sen jag började lappa ihop den här luckan har jag funderat på om jag ska "återförsluta" ramen upptill vid gångjärnsinfästningarna och de som följt denna tråd tidigare vet att den enda som inte vet hur det ska sluta, är jag själv, för självklart ska jag städa upp efter mig.   För detta kunde jag använda resten av den nu kasserade förstärkningsplåten.

Okej, lagom bra passform här, men det är mitt problem och jag löser det:

Även detta moment behövde göras två gånger och med det avklarat såg luckan ut såhär:

Nu hade rostskyddet torkat någotsånär så nu kunde jag återgå till att jobba ihop nederdelen av luckan igen. Först på tur stod att svetsa ihop förstärkningsplåten med luckramen. Med detta gjort stansades ett antal hål för vidare punktsvetsning i ytterskinnet senare.

Några nya och några gamla hål, nu är sista pusselbiten redo att läggas dit:

Jag passar in biten och borstar bort lite rostskydd från de ställen som ska punktsvetsas med den roterande spetsborsten. För att få en bra passform längs hela falsen nu när biten är lite tjockare vid förstärkningsplåten, masserar jag den en aning med hammaren. Det blir ett antal punkter runt om i falsskarven, samt en vardera upptill i hattprofilen där biten möter den övriga ramen. När detta är gjort med det vanliga förfarandet "svets och slip", så viks slutligen ytterskinnet in och över ramens fals i nedkant på luckan.

Svetsjobbet på luckan färdigt och det blev väl helt okej, men tog mycket längre tid än förväntat:

Här bryter jag för en riktigt produktiv lördag och det är nu redan slutet på den långhelg jag hade velat få mer gjort på. Men jag är egentligen rätt orättvis mot mig själv, då jag fick en väldans massa gjort, speciellt om man tänker på jobbet i verkstan med pappa och pysslet med sommarbruksisen som jag inte ens redovisar i den här tråden.

Idag var iaf dagen kommen då jag skulle börja passa in luckan på vagnen. Jag vill ju börja spackla ASAP så jag kan ha ordentligt genomhärdat spackel när det är dags för målning sen, men innan jag börjar med något som ens kan närma sig "finish" så vill jag se att grejerna lirar.

Och vilken övning det skulle bli...

Det börjar med att jag monterar gångjärnen uppochner, okej ärligt misstag och faktiskt lättare att göra fel på än man kan tro, men genom att studera motorluckan, där jag mindes att jag hade liknande problem, såg jag så snart jag kommit runt hörnet att gångjärnen satt fel. Vad skönt, då var det inte askass passform på luckan då!

Om man sätter gångjärnen uppochner ser det ut såhär, jag gör detta för att du ska slippa:

Men även med gångjärnen rättmonterade så stämde det inte riktigt, eller det var snällt sagt, det stämde inte alls. Visst lite rikt hade jag räknat med och båda hörnen i ovankant behövde riktas lite. Men det stämde inte i nedkant heller. Men i det här läget tänkte jag, "en sak i taget" och jag började titta på ovankanten.

Det är väldigt svårt att ta bra bilder som visar hur såna här saker ser ut i verkligheten, proportioner kan lätt bli förvrängda med skuggor och liknande, ibland ser det ut att vara en mindre springa än det är och ibland förstärks intrycket av dålig passform, jag tog många bilder och har här försökt plocka ut de som bäst visar på hur det faktiskt såg ut.

Springan upptill är ju snygg, men luckan är bekymrande bananformad:

Jag är ju långt ifrån någon raffinerad mekaniker och plåtslagare är ett yrke jag inte förstått ens om det handlar om tak eller bilar,  men när jag står inför en sån här utmaning så gör jag det som jag tror löser problemet allt utifrån mitt enkla och förhoppningsvis, sunda förnuft. Genom att se till att gångjärnen var ordentligt fastskruvade i chassiet, så tog jag fram en stor spårskruvmejsel och en bit tjockt gummi och började ge mig på att rikta hörnen.

Här använder jag knäet för att kunna fota samtidigt. Jag var mer orolig för skador på karossen än i luckan:

Metoden var förvånansvärt framgångsrik och efter att ha masserat de båda hörnen till en passform som kändes inte bara okej, utan till och med bra, så stod jag inför nästa utmaning, luckans passform i nedkant.

"Ganska spikrak", ibland funkar även bonnametoder om man har rätta knycken:

Nedtill var dock historien en annan, här var det svårt att visa på bild hur det såg ut och det är nu det börjar bli riktigt jobbigt. Framtill på luckan, dvs till höger om man står och tittar på vagnen, passar den riktigt bra. Jag tänker först att det är min hemmasmidda förstärkningsram som inte är exakt rak och att marginalerna är små. Men även om det är ramen som tar i så har jag fel i antagandet att det är den som är sned. Jag bråkar rätt länge och väl med detta och inser efter ett tag att det enda sättet att försöka se hur jag kan få luckan att passa är att börja kapa i den igen. SUCK!!!

Efter att ha kapat och mätt, kapat och mätt så inser jag efter ett tag att det är hålet i karossen som är snett!!! Och eftersom ovankanten är helt orörd och de båda stolparna (B- och C-stolpe) är raka så kvarstår ju bara tröskeln och golvet och nu faller den sista pusselbiten på plats. Förmodligen är det tröskeln som svetsats ihop snett av Kee den yngre när han gjorde i ordning vagnen för vägen första gången för 15 år sen. Detta förklarar även problemet jag hade med tankväggen som jag trodde berodde på att golvet inte låg riktigt rätt och nu när jag vet vad som är fel förstår jag även att jag fått kämpa lite med att få tröskelbiten bakom luckan att passa. ALLT ÄR SÅ UPPENBART NU!!!

Då finns i princip två alternativ, räta ut vagnen, eller skeva till luckan och för mig är valet enkelt. Hade jag vetat detta när C-stolpen byggdes hade det varit en smal sak att borra loss tröskeln och montera den rakt men som det känns nu är det inte aktuellt igen förrän nästa tröskelbyte om femtio år. Hela eftermiddagen kommer att ägnas åt att kapa, provpassa, kapa provpassa, kapa provpassa och så in i vad som känns som oändligheten. Till sist efter flera timmars noggrant utprovande och finslipande har jag en passform som exteriört ser vettig ut.

Mockuptajm: Ser det ut såhär när jag är färdig är jag nöjd:

Men på insidan av luckan ser det ut som en hungrig vinkelslip farit fram. Men det får bli nästa steg, nu när jag vet att luckan passar. Klockan hade nu hunnit bli söndag kväll och dags att åka hem. Hela dagen kändes som ett enda stort misslyckande och det är i ett sånt här skede det gäller att bygget inte får stagnera för då blir det jobbigt att ta det där sista steget mot touchdown igen. Jag har en del saker att göra inom det närmaste, men jag ska verkligen försöka att sy ihop luckan snarast igen. Det är förvisso mer än bara svetsjobb kvar; det ska spacklas, slipas och målas och monteras låskista med tillhörande låsplatta i golvet, så den här luckan blir en resa för sig i detta projekt jag för så många bekanta i ett års tid sagt att det snart är färdigt.

Men för dig käre läsare lovar jag att luckan ska bli klar så snart jag hinner. Det är förvisso bra med en paus nu och att jag inte köttade på igår, för nu kan jag ta mig tid och fundera på hur jag vill att det ska se ut, när jag tvingas göra en egen, ganska ful asymmetrisk design på insidan.

Men tills dess, på återhörande!

Snyggt

Luckan ser bra ut

Tack för er fina support. Jag håller med om att det bara är att rida ut det sista nu. Om det inte vore för luckan skulle hon nog stå på backen igen vid det här laget, men det kommer...

Kul med en uppdatering! Du kan skriva så att det blir intressant och roligt att läsa. 

väntar på fortsättningen...

Trevligt som vanligt att läsa om dina framsteg 

Hoppas du fixade någon god mat ! Själv blir det ojämna tider med det och det påverkar ju
i negativ riktning!

Jag läser dina uppdateringar, men är dålig generellt att kommentera.
Rätt som det är så är det färdigt , så lång att besiktad och körbart !

Som sagt, detta var så länge sen nu att jag inte känner samma flow i återgivandet av vad som hänt, det kan bli lite "hattigt".

När jag nu ska provpassa luckan igen så gör jag det den här gången med gångjärnen på plats också. För när jag fick modda den till passform tidigare så bemödade jag mig inte att skruva fast luckan då den åkte på och av hela tiden. Därav "storsläggan" på bilden tidigare. Och när luckan skruvas fast så passar inte luckan längre . Egentligen är det ganska självklart då springan upptill med luckan lös, var väldigt smal och nu med luckan fastskruvad går den inte att justera till bättre passform. Så näst blir att försöka jaga de sista millimetrarna i underkant. Jag har ingen lust att kapa upp luckan igen och det felar så lite, så genom att jag får skrapmärken i primern på luckan, kan identifiera var den tar i och därefter jobbar jag systematiskt med hammaren för att smida till en annan form som tillåter luckan att gå igen.

Bucklig igen, ja inte denna tango har bara börjat:

Och till slut går luckan att stänga helt och denna gång med gångjärnen på plats:

På kvällen hade jag ett "mysmek" att ta itu med, luckans låscylinder. Jag hade haft för avsikt att göra detta hemma ngn kväll efter jobbet, men det blev ju aldrig helt klart. Detta främst för att låset var så ihopkärvat att de små fjädrarna till mässingsblecken inte gick att få ut i ett stycke. Tanken var att ta en annan cylinder till ett annat lås och slakta den på "reservdelar", jag hade ju fler gamla cylindrar liggandes och denna var dessutom redan förstörd. Men det hann bli semester innan jag kom till skott, så jag tog med mig grejerna till min semesterort "Il Grotto di Mare Nord"

Det första lilla problemet var dock att cylindern jag ville använda inte heller var i ett helt felfritt skick, den har en spricka som löper tvärs över halva cylindern vid första blecket. Den var även ganska korroderad längst ut och kring sprickan, förmodligen är det här den utsatts för mekanisk belastning och väder.

Cylindern i "fyndskick":

När jag nu plockat isär cylindern igen var jag noga med att lägga blecken i en viss ordning på en liten bricka så jag slapp gissa vilket som skulle sitta var sen. Cylindern filas sen till med handfil och för att reparera sprickan använde jag en nålfil för att på så vis göra sprickan lite bredare, för att lättare få in 2K-epoxilim i sprickan och dessutom få bättre vidhäftning. Jag försökte även göra rent cylindern invändigt så gott jag kunde, "brunnarna" för fjädrarna gick att rensa ur med ett litet borr i rätt storlek.

När epoxin härdat filas detta ner igen "flush" med cylinderns yta, allt görs rent en sista gång innan blecken återmonteras med nya fjädrar från donatorlåset. En intressant reflektion är att donatorlåset, som är från en Bay, har fjädrar av rostfritt, medan låset från splittbussen har mässingsfjädrar. Produktutveckling!

Reparerad låscylinder med allt återmonterat, blecken rör sig fint och går in helt i cylindern när nyckeln sätts i!

Cylindern återmonteras nu i låskistan och den här gången drar jag på en klick skruvlåsning på stoppskruven som håller cylindern på plats, så den inte ska kunna vibrera loss. Jag minns inte varför, men av någon anledning fick jag för mig att testa nyckeln som jag köpt till lastluckan på ena dörren till hytten och döm om min förvåning, och stora glädje, när den går runt!  För att bekräfta detta närmast osannolika, hämtar jag den ursprungliga nyckelknippan och testar i lastluckelåset och nog är det samma nyckel allt!

Hade ingen aning om att det var originallåset jag meckat med hela tiden!

Jag visste att kistan troligtvis var från en 67a, men antingen har jag inte kunnat testa förut för att cylindern varit för igenbeckad med skit, eller så har jag aldrig ens gjort associationen att denna kista skulle höra till denna vagn. Förmodligen följde den med vid köpet i ngn låda och eftersom det inte fanns ngn lucka med vid köp och jag i samma veva fick tag på en baylucka, så bemödade jag mig aldrig om att ta reda på hur det skulle se ut. Nu har jag därför en nyckelkopia som jag förvisso inte hade behövt, men det betyder därför att jag har två uppsättningar av varje nyckel och det är ju bra, två till tanklocket, två till dörrarna OCH lastluckan och två till tändningslåset.

Med kistan nu fullt fungerande och luckan inpassad är det nästa naturliga steget att montera kistan och precis såsom allt annat i detta lastluckeprojekt blev detta långt ifrån att "bara montera" kistan.

Först ut blev steget att göra hål i ytterskinnet för låscylindern. Jag hade ju lagt igen det när jag väl bestämde mig för vilken kista jag skulle montera då hålet i en 67-lucka inte är likadant som hålet i den baylucka jag bygger på. För att ta ut hålets placering målade jag med en vit penna på cylindern längst ut och måttade in kistan mot de två nedre fästhålen som lyckligtvis är samma för bay och splitt. På detta vis fick jag ett "avtryck" där cylindern tryckt mot ytterskinnet och därmed visste jag var jag skulle borra upp hålet.

Markering för borret, luckan är fortfarande bucklig nertill, men det kommer senare.

För att få rätt storlek på hålet behövde jag ju veta hur allt skulle monteras. Och det är verkligen inte lätt att hitta info om en detalj som är OYO för just enkelhytten, inte ens på det stora vida internetet. Visst kan man hitta bilder på 67a-pickisar, men detaljbilder på lås och lucka, inte så lätt. Men efter mycket efterforskning tror jag mig kommit fram vilka detaljer som sätter kronan på verket för låsmonteringen och dessa nytillverkas inte, men jag hittade lite NOS-delar i Holland.

Gummit och täcklocket, två ovanliga NOS-delar för just 67 års modell av enkelhytten.

Sedan länge hade jag noterat att just samma återförsäljare hade annat NOS-godis, bland annat en rar knapp som jag ville ha till detta projektet, en NOS-knapp för baywindow friskluftsläkt. Den kommer bli perfekt att styra den elektriska kupefläkten längre fram. Eftersom jag redan hade ett ledigt hål i instrumentbrädan monterade jag knappen för att få in känslan. Anledningen till att jag kan använda bayknappar med gott samvete är för att 67an var första årsmodellen med denna nya typ av knappar, så de matchar.

De kallas ofta för ambulansfläktar men var egentligen en M-kod som kunde beställas till vilken buss som helst:

Varför har ingen berättat att NOS kunde vara så beroendeframkallande och påverka din ekonomi negativt? Jag passade på och köpte två.

Så åter till luckan, eftersom jag nu kunde mäta på täcklocket fick jag fram att hålet behövde vara 20mm, ännu en gång kom stegborren till hjälp, vilket prima verktyg!

Med detta trodde jag att jag hade klarat av halva monteringen, men så är det ju sällan. För på insidan av luckan behövdes ju två ytterligare fästhål för lastkistan, bayens sitter som sagt med tre skruv, medan splitten har fyra. De två nedre stämmer dock och får därför agera fixeringspunkter nu när markeringar för de två nya hålen ska göras.

Som tur är hamnar alla fyra hål innanför profilen:

Nu är det så pinsamt och så uppenbart att hade jag vetat vad jag vet idag, hade jag ju såklart gjort detta medan jag hade alla delarna löst, det hade varit så mycket enklare.   Men nu får jag alltså snitta upp luckan igen för att komma åt och svetsa dit ett par muttrar på insidan. Jag övervägde mutternit, men det skulle inte bli helt "flush" med ytan och skulle kännas konstigt i själen.

Detta är främst i illustrativt syfte, jag har lärt mig läxan och muttrarna fixeras med låskistan monterad så jag vet att hålen stämmer:

Det var inte särskilt kul och blev inte så bra heller, men till slut fick jag ihop det igen:

Med detta ihopsvetsat igen så kunde jag nu provmontera låset, det kunde jag förvisso innan också, men nu provmonterade jag för första gången med täcklocket och gummipackningen för att se att allt var som det skulle och här upptäcker jag den sjuttioelfte fadäsen i rad i detta projekt. Med allt ihopmonterat går inte nyckeln att vrida om!

Låset sitter för djupt och nyckeln går inte i helt och därför inte att vrida om!

Jag funderar först om jag lyckats montera ihop luckan med fel mått någonstans när jag haft isär allt och ersatt det rostiga med hemmaknackade plåtar. Men lyckligtvis har jag ju en baykista att jämföra med och tro på f-n, den är högre! Nu känns allt bara sååååååå motigt.

Baykistan (nertill) är ca 3-4mm högre än splittens (upptill)

"Hur många snedsteg kan man lyckas med på en liten lucka?" börjar jag känna nu, det är klart att det är massa små detaljer som skiljer och det är klart att jag bommat att upptäcka detta!   Jag får såklart attackera det nya problemet med nya lösningar och än en gång rycker jag fram den gamle vrålapan som gör kort affär av luckan igen.

Nu får jag iaf en chans att snygga till mina svetsar på insidan.(för det är ju så viktigt) 

Nu bara kör jag, först snyggar jag till snitten och sen slipar jag den nya "sargen" till rätt höjd, 4mm lägre. Därefter passar jag in den losskapade biten igen genom att lägga några skarvremsor för att fylla ut hålet på vissa ställen. Sen ställer jag höjden genom att ställa biten på 4st M6or mot ytterskinnet. På så vis kan jag justera allt rakt genom att skruva på skruvarna, precis som justerbara bordsben. Efter lite ihärdigt arbete med svetsen och påföljande session med vrålapan kunde jag nu äntligen dra på lite primer och knäppa ett foto.

Försänkt sektion för låskistan, det här är good'n'ough:

Det blir ett lägligt bryt här då klockan hunnit bli mycket och färgen behöver torka. Nästföljande dag inleds med hämtningen av bussen från vintervilan. Det har dragit ut på tiden och datumet skrivs nu till den trettonde Juni. Egentligen skulle han hämtats hem redan veckan innan, redan då i senaste laget, men någon hade parkerat en Cadillac framför, men den här soliga söndagen kunde vi bogsera hem honom för tredje (?) året i rad. Anledningen till att jag ändå tar hem honom varje sommar, trots att jag inte använder bussen är för att stället jag ställer upp mina bilar på tar betalt för att stå över sommaren och det tycker jag inte är värt pengarna och jag ska ju trots allt få ordning på vagnen vilket år som helst!

Fortfarande ingen fungerande växellåda och det börjar bli lätt pinsamt att bogsera fram och tillbaka varje år.

Nu kunde jag iaf testa ut låsmekanismen och se att jag fått allt rätt. Hålet är inte 100% centrerat, men med tanke på allt jag fått göra för att komma till den här punkten känner jag att "beggars can't be choosers". Det kommer nog sitta lite mer rakt när allt monteras fast slutgiltigt, men det lilla som cylindern hamnat off-set syns inte när det återfjädrande täcklocket fjädrar tillbaka.

Låset äntligen på plats och fungerande! Allt är bara "mockat", men ändå, det funkar!

Här känner jag att det är lägligt med ännu ett bryt i denna berättelse, än är ju inte luckan helt inpassad, den sista delen i pusslet återstår och ni kan ju gissa om det kommer gå vägen på första försöket eller inte.

Vi hörs go vänner!