Sommaren gick och hösten kom. Livet kom emellan och i det en rätt så rejäl formsvacka som det tar lång tid att helt komma upp ur. Jag får i och med detta en hel del tid till eftertanke och börjar styra om mitt liv och skaffa nya sundare vanor. En tanke som slår mig är att jag alltid tyckt det varit kul att meka, även om jag aldrig ansett mig vara så bra på det. Men efter de senaste årens övningar med diverse reparationer och förbättringar med huset, har bilmekandet ställts i kontrast till det och även om det kan tyckas enkelt att putsa en vägg, eller snickra en veranda, så inser jag att jag trots allt är mest hemma med bilarna.
En del i detta som fått stå som ett monument för över min egen förträfflighet är min käre vapendragare Rugge, en fejkwesty från 69 som jag byggde någon gång 2005-ish. Redan för snart fyra (!) år sen rasade växellådan på väg hem från jobbet en mörk och kylslagen kväll i september. Jag hade haft honom igång någon vecka extra mot vad som kändes relevant med tanke på väder och säsong, då han skulle få vara med i en filminspelning som nu med växellådsraset såklart inte blev av. Rugge blev ståendes och fick bärgas de tretton milen ut till stugan där jag har min verkstad.
2015: Ett stabilt och ståtligt ekipage och jag är fortfarande onådigt stolt att jag backade in med det stora tunga boogiesläpet på första försöket! (Här har Rugge lånat Lucys rader-hjul, men de hör hemma på pickisen)

Rugge har alltså stått sen 2015, trots det har jag tillbringat ett antal nätter i bussen. Faktiskt fler än åren innan. Det är nämligen en perfekt friggebod när man har många gäster på besök i stugan. Jag har inga problem med att låna ut min 180-säng i huset om jag får sova i min buss. Men så var det där med lådan. Vad hade hänt egentligen? Det lät som en stenkross, minns jag, jag kunde inte växla, minns jag och nu gick bussen inte att rulla med mindre än att man fick trycka ner kopplingen. Min teori är att den alltid har en växel i och försöker man växla låter det väldigt illa. Men det här var några år sen så jag minns inte. När jag således en kväll i september 2018 får tummen ur och helt enkelt bestämmer mig för att jag ska undersöka vad som hänt dröjer det inte mer än någon timmes mek mellan åskskurarna och i fighten med myggen och getingarna innan hela drivlinan är ur. När motorn ska ur ropar jag på grannen som gladeligen hjälper mig att baxa in motorn i garaget på domkraften. Det enda misstänkte jag kan se vad växellådan beträffar, är att växelförargaffeln faller i bitar när lådan plockas ur och det kan ju såklart ha med saken att göra, frågan är bara om det hände innan eller efter själva raset? Är lådan ens rasad?
Såhär naket blir det med motor och låda ur och det var ett tag sen sist, så nu ska jag passa på att byta tankgivare, påfyllningsslang, bromsrör och lite annat. Kanske på med lite rostskydd också.

Man kan ju såklart inte göra det helt enkelt för sig, planen har sedan rätt länge varit att montera in en typ1-låda i bussen, så grejer för detta har samlats ihop och ligger nu på hyllan. Blir det bara lite varmare och alla planeter står i rätt konstellation ska jag nog skrida till verket med detta under den varma delen av året i år. Att få ur drivlinan var ändå ett nyttigt första steg för mig och bra terapi mitt i äppelskörden och pajbakandet.
...
Vid något tillfälle senare i september föreslår jag att vi borde dra ihop ett KHK (KaosHosKee) igen. Fröet är sått och mister Mirt får i uppdrag att sondera en passande helg för detta. En kväll i oktober får jag helt plötsligt ett mess från nämnde man. Det är en annons på en trimmad folkamotor med frågan "är det ett relevant pris?" Jag resonerar lite fram och tillbaka och försöker hålla mig pragmatiskt inställd till det hela. Lika pragmatisk är inte en Mirtman, den ena saken leder till den andra och hux flux är en handpenning betald utan att jag varit med och beslutat om det och Lucy ska utrustas med trimmad spis. Det är så man köper in sig i en bil tydligen...
Detta föranleder en roadtrip till Gävle och några trevliga kvällsmek i stans finare kvarter. I ett uppvärmt garage mekas det trots avsaknaden på riktiga verktyg, med feber och till musiken av gamla blandband från nittiotalet. Motorn får bland annat nya (bättre beg) stötstångsrör och packningar och dessutom en rejäl rengöring. Vi mäter upp motorn och kommer fram till att det är en 1679 med portade toppar med original ventilstorlek. Kammen ska vara en Engle W110, men det kan vi inte bekräfta då vi aldrig delar blocket. Förgasarna är två 36-webrar made in italy. Inget axialglapp, externt oljefilter och med bussbalksfäste. Själv är jag jävligt sugen på att hänga på en djupare sump, men den karamellen kan vi suga på tills det är dags för montering efter besiktning.
Mirtman begrundar literaturen och räknar på fingrarna.
Lägg märke till den underfundigt bonnmekarpundigt klumpiga lösningen på att få motorn att passa i stativet. Jag ska bygga om det såsmåningom.

Men det var ju trots allt ändå bestämt att vi samla oss för en skön helg tillsammans i mekandets tecken et sk Kaos Hos Kee. I början på december är datumet satt för oss att åka ut till stugan där Lucy bor och dra igång för säsongen. För jag har faktiskt inte prioriterat detta projekt sen jag la ner verktygen i april. Jag ägnar en dag åt att städa i garaget så jag inte behöver skämmas när jag får finbesök, det brukar bli sånt klagomål då. Väl på plats målas problembilden upp för de båda mirtmännen (ja det är totalt två till antalet) och jag konstaterar krasst att golvet måste ur. Jag har velat länge i denna fråga och nu till slut bestämt mig för hur jag vill göra, det blir ett nytt golv från KlassicFab, dyrt men så vill jag göra.
Medan jag ägnar mig åt att dra igång badtunnan som ska nyttjas framåt kvällningen, sätter mister mirt igång nere i garaget, vinkelslip, borrmaskin och hammarslag hörs ljuda underskönt från grottan medan jag springer runt med vattenslang och letar ved på tomten. När tunnan är preppad, axlar jag manteln i garaget och tar över vinkelslipstafettpinnen. Mirtmännen försvinner för en mystisk seans någonstans i huset och jag krämar på rock 'n' roll på högsta volym, slår på kompressorn och drar igång vrålapan. När jag äntligen är på plats igen efter ett halvårs uppehåll, sätter jag något motvilligt igång och inser hur hårt och vasst plåt är. Strävsamt börjar jag hitta tillbaka till teknikerna och tänket. Rätt verktyg gör mycket och en nyvunnen fascination är den för mejselhammaren. Vilket verktyg! Några timmar senare har jag sprättat loss nästan hela golvet. På grund av ett plötsligt illamående på söndagsförmiddagen och en oförberedd och hastig hemfärd så hinns inte så mycket mer med denna helg. Men mirtmännen har nog ändå lyckats få något att sätta sig i väggarna; "lusten att jobba med plåt". Jag känner nu inte bara ett tvång, utan en ren glädje i att hitta något jag så gärna vill göra, som ger mig så mycket tillbaka, ett återfunnet kall. Om det var rökelsen från den vita salvian, eller om det var den råa havregrynsgröten med cashewnötter och frusna bär från trädgården, låter jag vara osagt. Det som dock kan konstateras att denna omgång var mer "Hälsa Hos Kee" och det känns bra att vara på gång igen.
Nästa helg efter KHK är jag på plats igen, sprättar med lätthet loss den sista biten golv. För att ens kunna ta mig fram och komma åt längst in måste jag ironiskt nog ha något golv att ligga på, så jag får lägga dit ett temporärt golv:

Dagen därpå konstaterar jag att jag inte kommer undan med att försöka reparera de bakre hattprofilerna. De är för dåliga helt enkelt. Den tredje (!) hattprofilen klarar sig med nöd och näppe, den behöver lappas, men kan i sin helhet behållas intakt. I detta skede plockas även vänster bakre domkraftsfäste bort. Det är bytt för tiotalet år sen, men riktigt taffligt ditsvetsat av mig, med mindre kunskaper, sämre förutsättningar och en snävare tidsplan. Så det kunde jag inte längre leva med. Jag lägger ner lite tid på att få loss det så intakt som möjligt samt fräscha till det då jag tänker att det ska återanvändas. Senare upptäcker jag att jag tydligen redan hade köpt ett nytt
så det gamla ratas till förmån för det nya då jag råkat fila till det gamla lite väl med kapskivan.
Nu är åtkomligheten en helt annan och man kommer åt att göra en hel del reparationer från två håll. det är dock aldrig bekvämt att ligga i lastkistan med vinkelslipen ovanpå träskivorna. Men nu kan mycket göras underifrån med god åtkomlighet, speciellt där balkarna saknas. Notera att det sitter en hattprofil där det på andra bussar sitter en tredje I-profil. Vad detta beror på har jag ännu att lista ut. Pickupspecifikt eller 67-specifikt eller något annat?

Här bryter jag för denna gång. I helgen kommer nya landvinningar att göras och om detta blir vi snart varse. Jag hinner allt snabbare ifatt med nutiden... 
Grinder and paint, makes me the welder I ain't