Om rätten att lura en polare... (Sida 3 av 3)

Detta är historien om en medmänsklig rättighet att lura sina polare.

Med ett slumrande VW intresse (har väl förvisso haft en del Golfar under åren, och bara EN "riktig VW") lärde jag för några år sedan känna en man med ett av livets märkligaste kall; Att lura sina medmänniskor.
Även om de flesta av er här på Boxerville (och jag med er) föredrar tidigare baggar, så gillade jag ändå min 1303:a skarpt. En guldfärgad rapp sak med Cromespoke-fälgar, feta däck, Jet-pipe å orginal taklucka. Coool man. Cooool.    Inget dollargrin förvisso, men jag tyckte ändå den var riktigt snygg.    Att Laddnings-reläet hakat sig så man levde med ständig krupp och ett å annat rosthål i golvet inställde mig att i högsta överlevnadsinstinkt undvika åtminstone de häftigaste regnvädren. Nåväl, den försvann för många år sedan och nu, och efter många turer med allt från Hundkoja till Cadillac (ja jävlar vilket spann...  ) blev man i höstas pådyvlad nån gammal KDF-rest igen. Just tack vare mannen med kallet....

Vi kan kalla honom Helsing. Jävligt trevlig på alla vis. Med liknande intressen och ett städat yttre. Men ack så lömsk.   Hur det hela började minns jag inte för detta är ändå ganska trivialt att veta såhär efteråt. Men efter en del turer efter någon dålig skogsväg (jag äger nämligen både 4-hjuling med vinsch OCH biltrailer, så tro inget annat nu    ) för att rädda en å annan VW,  en hel del starka koppar kaffe i Helsings smedja med någon trevlig anekdot till livs, samtidigt beundrandes något intressant projekt. Avslutad eller knappt påbörjad men ändå väl värt att se.

Denne Helsing anar nog att något börjar spira å är inte sen att dra nytta av situationen. Plötsligt bombarderas min mejl av alla möjliga (och omöjliga) objekt. Allt från rena saluvagnar till snygga arrangerade bilder för inspiration. Verbala tips och besök hos suspekta VW-nördar införlivades, och detta bara för att kittla mina nervtrådar och riva mina annars så ståndaktiga murar. Ondskan då den är som starkast.
Hur som helst, blev jag i höstas tillfrågad "som sällskap" för en "Köp-byt å sälj-resa" neråt Uppsala. Sugen på äventyr och intet ont anande hänger man ju naturligtvis på.
Dagen den var solig och trevlig blev vår tur, med en Opel av yppersta klass går vår färd. Oskuld som man är i aktuella forum och i den här VW-världen har jag ingen aning om vem vi besökte, men fälgar införskaffades till ett schangtilt pris av en trevlig man med förkärlek för gamla split-bubblor. MÅNGA split-bubblor.... På vägen hem stannade vi på ett mat-hak strax utanför Uppsala i västlig riktning. Världshistoriens största Kebab inhandlades och medan magen spändes till sitt yttersta tittade vi på folk som med barnvagnar och hundar gick förbi, liksom en å annan bil som stack ut ur mängden efter huvudleden. Vi skrattade gott med norrländsk humor åt en skåpbil med texten "Dicks hushållsservice" på sidan och några hippa kommentarer som; " om den stod utanför min dörr då jag kom hem från jobbet, du.... He he...." Och inte oväntat kom ju ändå till slut frågan jag bara väntat på; "Jo du, när vi ändå är här...."

Saken är den, att jag några dagar innan avfärd, inte heeeelt utan påverkan av den där Helsing, hittat en -65:a Notchback till vettig peng. Men försiktig som man är, låtsas man ju som det det inte var så viktigt ändå och försöker låta det flyta förbi. Sen skulle jag jag fejkat kunnat ynka och gräma mig länge för att jag inte tog chansen att åka över å titta när vi ändå var i närheten. Määään... nu var det ju en Helsing jag campade ihop med, å en Helsing dribblar man bara inte bort sådär utan vidare. Trycket blev för starkt och Grenje är en mycket svag man då det gäller polare. Och som gammal rallyförare är han ju svag för gamla Notchbacks så... Ja Tok gjorde som Tok sade, vi åkte ut för att besikta bilen. Döm om min förvåning när vi efter telefonsamtal för vägbeskrivning svänger in på en gård, och det första vi ser är en skåpbil med texten; DICKS HUSHÅLLSSERVICE.... Moaaaahahahahahahahaaaaaa! 

Nåväl, KÄRLEK strömmade genom mina ådror så fort jag klev in genom garagedörren. Jag såg redan bilder för mitt inre hur jag med kromad armbåge mer än gärna tar en whiplasch och ett par rejäla kotfrakturer över centrala Ljusdals farthinder. Helsing, den markattan läser mina tankar som en öppen bok och efter några obligatoriska (och mest för syns skull) däcksparkar skrev vi på ägarbytet. Mannen hade lyckats!!! Med ett brett flin lovar han att följande dag åka med mig neråt med trailer och hämta hem skönheten. Själv är jag mest orolig för hur hon skall tas emot av den övriga familjen. Med ett nyinköpt hus (inte långt ifrån Helsings smedja) med renoveringsbehov är väl knappast en gammal Folkvagn prio ett för familjelyckan. Men man lever ju som man lär och då mottot för klanen "Grenje" lyder; "Lättare att få förlåtelse än tillåtelse" så välkomnades hon hem åtminstone av mig. Hon har stått i mitt garage nu för att mogna till och min sambo har glädjande nog inte bara förlikat sig med tanken, utan även börjat se fram emot en första åktur. Helsing ska ha tack för sina påtryckningar. Jag (vi) ångrar inte en sekund av vad jag dragit på oss. En massa jobb, utgifter och säkert ett å annat grått hårstrå utöver de som redan kommit till. Bond har sin "License to kill". Helsing har "Rätten att lura en polare". Och DETTA tackar jag då idag för.

Bilder och fortsättning kommer. Hoppas jag väckt lite nyfikenhet för fortsättningen, men nu för tillfället drar jag till Åland på jobb. Väl mött igen om ni vill.