Jag är nog en av dem som har väldigt svårt att sätta pris, men samtidigt tror jag det blir ännu mer svårsålt utan pris. Ja det är klart, de riktigt eftertraktade grejerna frågar ju folk på ändå, men vill man sälja hela sortimentet så bör man prissätta har alltid varit min åsikt. Om jag sedan råkar ta alldeles för lite betalt för en grej, så har jag säkert igen det i framtiden. Det händer ofta att jag skänker bort grejer om ngn ändå är på besök och hittar mer än vad han skulle ha från början och om man tar en femtiolapp för ett par kylplåtar, eller en hundring för en komplett bakvagn, kan man fråga sig om det inte nästan är som att skänka bort grejerna? Summan blir symbolisk. Jag har haft så mycket hjälp av folk i hobbyn, att jag bara är tacksam om jag kan hjälpa tillbaka
Men när det gäller köparsidan av hobbyverksamheten har iaf inte jag något problem med att betala marknadspris, behöver jag delen, betalar jag priset. Visst har man varit fattig som en kyrkråtta ibland, men folkadelar är oförskämt billiga. Det kan verka som att jag får hybris över min egen ädelhet nu, men för mig som "slutkonsument" gör det inget om hobbyn kostar pengar, för det gör alla andra hobbies också. Finns det sedan någon eller några som tjänar pengar på import, eller att man är en ihärdig marknadsbesökare och jag till slut kan komma till gagn av detta genom att få fatt i rätt delar, så unnar jag dem det.
Men jag kan förstå att man ibland har lite svårt att våga fråga vad det skäliga budet är, man vill ju inte förolämpa någon genom ett alldeles för felaktigt bud och genom min erfarenhet av prislösa affärer är jag av uppfattningen att det oftare än vad man tror leder till att det inte blir affär över huvudet taget.
Peace!
Grinder and paint, makes me the welder I ain't