Lundgren time!

Oh! Lundgren Vertigo!
Världens bästa telecastermikar!
Jag ljuger inte. Har spelat telecaster sedan lääänge och provat det mesta. I samlingen finns det en 78, som jag köpte ny en gång i tiden. Med åren blir man kräsen, och den har inte fått den speltid den förtjänat på sistone. För några år sedan tänkte jag ge den en rejäl chans.
Jag lade allt originaltrams åt sidan, som t ex teorier att original lödpunkter låter bättre än de med modernt lödtenn. Folk är inte kloka.
Med skalpell pillade jag bort den sandwich av dekaler som satt både i halsfickan och på halsen, och förpassade dessa till en påse med originalgrunkor. Den rejält krockskadade switchen byttes ut mot en repro. Stallsadlarna byttes mot "intonerade" i mässing, och volympoten (original på 1M - hur tänkte de i Fullerton egentligen???) byttes mot en snällare.

Och - kronan på verket! Lundgrens Vertigo. Vilket instrument det blev! Låg utsignal, men oj vilket ljud! Strängseparation, dynamik, allt man kan önska sig! Grattis!

Hur gammal är telen på bilden? Jag får sjuttiotalsvibbar av stallsadeln i stål med spår.

Joråsåatt, 70tals, check (S 841458) 

Jag känner direkt att jag skulle kunna trivas med den brune också. Är den tung eller riktigt tung?
Vox AC15? Vad är det som inte lirar med P90?
Original Fendermickar omges idag med mycket mystik, men med handen på hjärtat är sjuttiotalsmickarna inte mycket att hänga i granen. Som du skriver är de duktigt mikrofoniska, och det på ett dåligt vis. Framför allt stallmicken. Tut och tjut och inget häng. Jag gillar annars ovaxade mickar, för att kunna få till lite cool feedback även vid uthärdliga volymer, och kör bl a ovaxade burstbuckers på gigg-LP:n. Den är förövrigt lite intressant för tränörden, eftersom kroppen är fylld med... balsaträ! Just det. Tänk en 335 i teleformat, och fyll tomrummen med balsa . Det låter riktigt, riktigt bra. Dessutom får man inte ryggskott efter 3 timmar på scen. Telen däremot...

Du har kanske redan åtgärdat det, men jag blev förvånad över vilken skillnad det faktiskt gjorde att rensa bort alla klibbor från halsfickan. Under dekalerna sitter det fler dekaler. Bort med dem, och lite finslipning så att det bara är lönn mot ask. Det hörs.

Här är lite annat OT julpyssel. En SG som fått ont i huvudet, trots rejäl volut.

Mssr Jean:

Är den tung eller riktigt tung?

  S: 3,6kg säger vågen, lagom tycker jag, min tidigarenämnda P90 LP väger 1hg mer.

Vox AC15? Vad är det som inte lirar med P90?

  S: P90 är skitbra, jag kollade min syftning, jag tror du hade otur när du läste, jag dissade telemickarna!

Original Fendermickar omges idag med mycket mystik, men med handen på hjärtat är sjuttiotalsmickarna inte mycket att hänga i granen. Som du skriver är de duktigt mikrofoniska, och det på ett dåligt vis. Framför allt stallmicken. Tut och tjut och inget häng.

  S: Agree!

Jag gillar annars ovaxade mickar, för att kunna få till lite cool feedback även vid uthärdliga volymer, och kör bl a ovaxade burstbuckers på gigg-LP:n.

  S: har inte testat ovaxat (som inte är urk, läs mina gamla telemicar), nån gång när tillfälle gives!!!

Den är förövrigt lite intressant för tränörden, eftersom kroppen är fylld med... balsaträ! Just det. Tänk en 335 i teleformat, och fyll tomrummen med balsa . Det låter riktigt, riktigt bra.

  S: din beskrivning påminner mig lite om känslan hos min favorit: P90 LP med B3 Bigsby, den är en "50's" utan neckbinding från 2010 (wheight relief),
       nästan ingen tjocklek på lacklager och börjar se sleten ut (kommer nog behöva nya band om ett par år).
      Vissa instrument behöver man jobba lite med för att få igång bra strängljud på men inte denna, den känns extremt villig, räcker bara att tänknudda strängarna.
      Den har en extremt träig ton (bra!) med hög akustisk volym (=utan förstärkning för er på de bakre bänkarna).
      Phil Hurley (se youtube) har en 70'tals GT LP som inspirerade till det o-ortodoxa valet av bigsbymodell, B3 har ingen omlänknings bjälke,
       mindre grejer som rör strängarna och mycket inaktiv stränglängd (och 011:or)..

Dessutom får man inte ryggskott efter 3 timmar på scen. Telen däremot...

  S: nå, vad väger den?

Du har kanske redan åtgärdat det, men jag blev förvånad över vilken skillnad det faktiskt gjorde att rensa bort alla klibbor från halsfickan.
Under dekalerna sitter det fler dekaler. Bort med dem, och lite finslipning så att det bara är lönn mot ask. Det hörs.

  S: gjordes redan på 80 talet så minns knappt hur det var innan

Här är lite annat OT julpyssel. En SG som fått ont i huvudet, trots rejäl volut.

  S: jag tror herrn har beskådat Twoford (Ted) på YT! Borde bli skitbra! O ingen halsbinding, me like!

Umekille:

  S: de herrarna är bekanta! Kolla in "Ask Zac" på Youtube, han rör sig i dessa gubars kölvatten.
      Jag är allätare, uppskattar det mesta som är välspelat från YoYo MA till Bela Fleck.
      Min dragning åt telecasters började nog på stenåldern med Bossen och Malla.

Behöver citera John Hiatt (Memphis in the meantime):

       right now I need a telecaster
  Through a vibrolux turned up to ten

/S

Kul med lite gitarrsnack. 

Kan bara instämma i att Lundgrens mickar är fantastiska och Johan en riktigt trevlig kille.

Passepartout.
Lagningen ser bra ut, jag gissar att SG´n kanske är en Studio med tredelad kropp.
Det går beroende på brottets läge och "elakhet" att göra en liknande operation fast från framsidan genom att lyfta bort greppbrädan, lacka om delar av huvudet osv osv. Ett jättejobb som är lämpligt på svindyra vintagegitarrer.

Personligen har jag aldrig fastnat för Fenders gitarrer men däremot ägt några Precisionbasar och även en Mustang.
Med en snäll chef som Roger Pincott (gammal legendarisk basist i diverse band)
Han tyckte "Du can´t faen ha en Mustang bass". Sagt och gjort. In med Mustangen som inbyte och 5000:- på avbetalning, vips så hade jag en superfin -63 Precision bas. 
Och Sid Vicious spelade ju på en Precision.. Jag spelade bas i diverse punkband på den tiden.
Jobbade några år 1980-82 till och från på Soundside på Götgatan, med bland annat otroligt skickliga gitarristen Conny Blomqvist/Bloom (Neon Rose & Electric Boys) och där blev man snabbt ganska miljöförstörd pga alla fina gitarrer av alla tänkbara årgångar. Man sprang även hos Halkans och Nysse Nyström på Musikbörsen och kollade tuffa gitarrer.
Lite svindlande när man nu tänker tillbaka på att gitarrerna från t ex 1959 bara var ca 20 år gamla då, och var just bara en äldre gitarr.
Föga kunde man då ana att samma gitarrer senare säljs för miljonbelopp.

I och för sig samma utveckling med vissa VW.

Här finns en trevlig och sevärd dokumentär om fantastiske Roger Pincott med besök hos Guitars i Umeå.
https://www.amorell.se/rogerpincott/

Jag tror vi alla präglas en del av våra gamla gitarrhjältar när det kommer till val av gitarr, och några av mina var Leslie West, Steve Mariott, Mick Ralphs, Steve Jones, Johnny Thunders och
MC5-killarna Wayne Kramer and Fred “Sonic” Smith, Mick Jones och naturligtvis Joan Jett.
De spelade alla på Les Paul juniors och Melody Makers.
Så det blev LP Juniors och Melody Makers för min del. Ägt många och har några kvar än.

Det räcker med att höra Mountain & Leslie Wests ylande Junior i Missisippi Queen för att habegäret efter en Les Paul junior ska slå i taket..

https://www.youtube.com/watch?v=Ss1EyyXL4Gk

På tal om gitarrers vikt och tyngd. .
Jag hade ett tag en Les Paul Custom från 1971 med extra allt.
Fantastisk gitarr men jisses vilket bojsänke på drygt 5 Kg. (Vissa kan väga närmare 6 Kg)
Benet domnade nästan bort om man satt och spelade. Inte konstigt många Les Paul gitarrister har ryggproblem. Gick bara inte att ha den kvar.

A Gibson is like driving a Cadillac, while the Fender is like driving a big pickup truck. You get there in the end, it's just how you go about it..

Eller som jag lite elakt brukar säga.
Fender är som Ikea--Gibson som Carl Malmsten.

Den enda riktiga Fender-pulshöjaren jag haft var när Halkan hade Telecaster-bonanza på sitt Rockhouse och hängt fram sin Broadcaster från 1950, Nocaster från 1951 och Telecasters av alla tänkbara årgångar, inklusive 1952, 1968 och 1969 års blommiga Paisley, blue floral och rosewood tele. 

Efter min lama diss av Telecasters känner jag mig nödgad att nämna att många storheter så som Jimmy Page, Jeff Beck spelade tidigt på Telecaster.
Vad inte alla känner till är att vid originalinspelningen av Jimi Hendrix Purple Haze använde Jimi just en Telecaster på solon. Japp. 

Min senaste kärleksaffär heter Epiphone Coronet i cherry.
En double cut reissue,bikini-logga, inga krusiduller. P90 förstås. En rockmaskin.
Kropp i mahogny och lätt är den också.

Helst skulle jag vilja ha en Coronet från 1958-59 med New Yorker mick men de är ovanliga och sviiindyra.
Hur de se ut? Jo lite som en double cut .....host host Telecaster. 

elgitarer är så trevligt.. byggde några på 80 talet..
hittade denna video på nätet på ett trevligt slitet objekt...