Jag kommer osökt att tänka på en kall natt på väg till Volksworld Show från Solnagaraget. Bilen i fråga var en gammal ovalruta med obefintlig värme. Det hade inte funnits varken tid eller ambition att åtgärda en sådan världslig sak. Redan i höjd med Nyköping, i snöslask och undermålig klädsel började jag ångra denna brist i planeringen. Bristen på god sikt framåt föreföll bli ett problem under den långa resan till färjan i Göteborg. Det är begränsat hur mycket man kan avisa en på insidan frusen vindruta bara genom att skrapa och värma med händerna. Inte ens slangarna mellan motor och kaross fanns på plats. Men...
Motorn var dock försedd med åtminstone en fungerande värmekammare.
Den vänliga expediten på macken medgav faktiskt att jag fick plocka på mig ett tjugotal kaffemuggar av papp när jag förklarat vad de skulle användas till. I bilen fanns en rulle silvertejp, och naturligtvis var jag utrustad med min Schweiziska armekniv. Ni kan säkert räkna ut resten.
Ett antal muggar befriades från sin botten och tejpades ihop, botten mot botten och topp mot topp. Resultatet blev en i viss utsträckning flexibel slang bestående av kaffemuggar och silvertejp, som monterades på den fungerande värmekammaren och drogs genom kupén vidare till förarplatsen. När slangen vilade på min axel spreds dels en underbar värme för förarens bekvämlighet, och dels uppstod en icke föraktlig defrosterverkan på framrutan. Jag kan fortfarande minnas den underbara känsla när vi drog vidare söderut längs E4:an och jag nu hade värme i bilen! Arrangemanget visade sig hålla ganska bra. Någon fältmässig omtejpning fick göras, men installationen fanns kvar i sin helhet när bilen överlämnades till sin nye ägare i Maidenhead. 
