Sambon borta och gräsänkling. Vad gör man då? Klackarna i taket? 
Nä toffel som jag är 
städar jag hela huset och medans jag dammsuger slirar tankarna iväg åt olika håll. Jag kom att tänka på civil olydnad. När det lyckas och sett i backspegeln vart bra är det ju ett lysande exempel på hur man kan ändra tokiga beslut från överheten tex. Ett av de kändaste (för oss på döhalvan iaf) är kanske almstriden. Men när det urartar i upplopp, kravaller, stenkastning o dyl är det bara bedrövligt. 
Jag har själv varit med om en lyckad civil olydnads-aktion. Inget stort och samhällsomstörtande men ändå lite kul så här med snart 40 års distans. 
Jag är uppväxt på landsbygden och fick åka buss till skolan halva skoltiden. I högstadiet hade vi en mils bussresa till skolan genom några grannbyar. Jag tillhör ju de största barnkullarna på 60-talet så det vart ju alltid fullt på bussen.
Sen blev det på nåt vis på höstterminen i åttan att det blev extra mycket folk på bussen på onsdagar. Fan vet hur de gick till men det var väl alltid nån klass som hade håltimme eller frittvalt arbete (fanns det nåt som hette på den ti'n) på nån annan skola eller nåt dom andra dagarna men just onsdagar var vi otroligt många på bussen. Minns att vi räknade till 115 en gång och max antal passagerare i bussen var 85, det stod på en skylt i bussen. 
Vi protesterade som ungdomar gör, högljutt i bussen och i klassrum. Hjälpte föga. Vi protesterade lite mer organiserat via elevrådet. Hjälpte precis lika mycket.
Men helt plötsligt en onsdag kom rektorn från stan, studierektorn och hanses sekreterare ut med block och penna och räknade. Problemet var bara att hälften av niorna pryade den veckan och vi vart precis lagligt antal på bussen. Trojkan stegade tillbaka mot rektorsexpeditionen och meddelade senare att det inte fanns nåt problem. 
Då brann det för en kille som vi kan kalla för Lalla. För alla kallade han det då för ti'n. Lalla var dessutom byns förste punkare och spelade gitarr i traktens första punkband. En hårding...
Första onsdag efter pryoperioden när vi vart så där skitfullt i bussen igen skrek Lalla så det hördes i hela bussen, eller bakre halvan iaf där vi hårdingar satt.
-Skrik panik och gunga i sidled.
Vi satt tre på varje säte pluss att gången var proppfull.
Till slut fick han med alla och vi skrek "panik-panik-panik" och gungade allt vi orkade.
Bussen började kränga, mer och mer, till slut tog hjulen i hjulhusen. De råma och skrek om bussen, började lukta bränt gummi och bussen hoppade på vägen. Chaffisen stannade och vart helgalen men så fort han börja köra igen satte vi igång
-PANIK-PANIK-PANIK-PANIK-skrap-PANIK-skrap...osv 
Den bussresan tog väääldigt lång tid. De luktade bränt gummi som på en raggarbils-cruising (nåja) genom byn och vi kände oss så där upprymda som gör när man tycker att man gjort nåt lyckat bus.
Onsdagen veckan efter stog det två bussar vid våran busshållplats och fortsatte så terminen ut. Sen gjordes väl nåt schema om så det blev aldrig så igen.
Lalla var kung för en stund och vi kände oss alla nöjd att protesten hade lyckats. Vi hade äntligen fått skolledningen å förstå att det var allvar, att vi inte accepterade att åka i olagligt överfull buss.
Det var min lilla historia om en "civil olydnad" eller protest.
Fyll på med era egna historier ni som gjort nåt liknande.
/Erik
