Drog hem den sista årsmodellen som luftkyld idag. En 82a alltså. Gått på saltfria vägar och de senaste åren inte alls på vintern och har därmed klarat sej Väldigt bra från rosten. Den enda rosten jag har hittat är under mattan på förarsidan. Så som det alltid brukar vara.
Att få hem den var inte allt för enkelt. Gubben jag gjort affär med var inte hemma vid avhämtningen men han sa att den var fulltankad men batteriet var tomt. Glad i hågen drog jag iväg med startgas och batterihjälp. Bilrackarn vägrar starta och efter lite funderande hit och dit så bestämmer jag mej för att dra igång den och ringer till en herre som bor i närheten och har traktor. Den stod lite dumt till så en personbil utan 4hjulsdrift och lågväxel skulle aldrig klara det. När vi väl fått upp den och dragit den på rullen några 100meter och den fortfarande inte startar så gör jag en genialisk manöver! jag tittar på tankmätaren! Den står i botten. Inte så konstigt att den inte startar med andra ord. Ringer till en annan kompis som då får dra hem åbäket så jag kan få ladda batteriet, fylla på bränsle och dona i den takt jag vill.
Nu står den i alla fall mitt på gården och väntar på lite omvårdnad. Bromsarna var väldigt varma då jag kom hem så de behöver en översyn. Sen så får vi se om den vill starta då den fått lite mat.
Erkänn att de börjar snart få vara med bland de andra lufkylda kompisarna snart. Lite fulsnygga på något vis. Jag har övertalat mej själv iaf att de är nästan lika tuffa som en bay.
Inte så vacker på översidan men ooooså trevligt under!
