En gammal tråd och ni pratar om glykol. Det finns vissa oklarheter och jag säger inget om det. Jag har själv trott i liknande banor tidigare, men när jag började undersöka så insåg jag att det var något helt annorlunda som var verkligheten.
Så här är det: Det finns två sorters glykol som är avsett som frysskydd i motorfordon i Sverige. Etylenglykol och Propylenglykol.
Etylenglykol är den överlägset vanligaste och förhållandevis billigaste sorten. Men den är "supergiftig"! 1 dl anses garantera en säker hädanfärd för en (tidigare) frisk och stark man. Propylenglykol anses vara lite mer miljövänlig, men det är ingen hälsodryck, dock är den dyrare och tämligen ovanlig.
Dessa glykoler är färgade. Men nu kommer det viktiga: Det finns ingen gällande färgkod eller regel för att bestämma vilken glykolsort det är, den ena eller den andra. Det ligger på tillverkaren att tillsätta färgen (efter eget tycke) för att ingen skall tro att en flaska eller dunk innehåller vatten eller något annat drickbart. Det kan alltså vara vilken färg som helst och även etylenglykol och propylenglykol kan ha samma färg. Förmodligen, jag har inte fått det bekräftat, är det vanlig karamellfärg i glykolen (?) Färgen har hur som helst ingen aktiv inverkan på glykolen i sin roll som frysskydd. Och för den som vill ha det, finns det färglös glykol att köpa. Bl.a Mekonomen har det. Det finns säkert på många andra ställen också. Ren glykol är alltså färglös.
Men det finns lite viktiga "kom ihåg" i sammanhanget. Man skall inte blanda dessa båda glykolsorter. Om man ändå råkar göra det så blir det en rostbrun sörja av det. Och det har även förekommit foruminlägg att det kan bildas slamklumpar av det också. Jag vet inte om det är rätt, men för enkelhets skull håll er till den sorten som det är i kylarsystemet från början. Om man vill veta vilken glykolsort man har, så finns det en metod för att ta reda på det, som jag skall återkomma till. Skulle man ändå av misstag råkat blanda dessa två så är det en klen tröst att det fungerar fortfarande som frysskydd, men ett viktigt tillägg: Man kan inte mäta någon lägsta antifryspunkt med dom instrument som finns till hands.
Förr stog det i bilhandböcker att man skulle byta kylarvätska vart annat år. Det står inget om detta längre. Och kollar man serviceprotokoll för en modern bil så står det bara: Kontrollera täthet i systemet och kontrollera lägsta antifryspunkt. Fyll på om det behövs. Så står det i dagens bilhandböcker och serviceprotokoll. Så bilindustrin har själv tagit död på begreppet Long Life- Glykol.
Förr fanns det "Super Extra Longlife Five Star Värsting Magical Anti Freese" Till ett pris som var lika mycket värsting. Det gäller knappast längre, (Även om det kan finnas på vissa butikshyllor) All glykol som säljs som antifrysmedel i motorfordon innehåller ett korrosionsskyddsmedel. Jag tror det är någon form av Silikat? Det följer med glykolen och sätter sig på metallytorna inne i motorn som någon sorts "målarfärg". Efter ungefär två år har allt silikat satt sig på plats inne i motorn och det gör tjänst som korrosionsskydd. Någon ny silikat behöver därför inte tillföras. Den som finns sitter där den sitter och skyddar. Det var för övrigt efter dom här två åren som man förut trodde att man måste byta kylarvätska. Men nu har man alltså insett att det var överkurs. Naturligtvis skall man byta om man av någon anledning öppnar motorn och åtgärdar eller byter någon enhet. Men det är en annan historia. Och behöver man av någon anledning kompletteringsfylla kylarvätska, så fyll med färdigblandad glykol.
Nu nämnde någon här i tråden något om angrepp på kylkanaler av någon lättmetall. Dom flesta bilar i dagens läge har motorblock av aluminium. Alla har dessutom mer eller mindre glykol i kylsystemet. Dom är skyddade mot korrosionsskador med dom medel som finns. Så dom som har blivit drabbade av sådana skador skall nog söka några andra orsaker.
Hur vet man då vilken glykolsort man har? Ett lite söligt kemiexperiment. Dom båda glykolsorterna har olika kokpunkt när det inte finns något vatten i dom. Man får ha en Bunsenbrännare (en gasbrännare) Det är mycket lättare att reglera temperaturen på en sådan. Sedan behöver man en termometer också. I skolexperimenten hade man laboratorietermometrar av glas. Numera finns det bl.a IR-termometrar. Man häller upp den aktuella vätskan i ett kemiglas. Sedan kokar man bort vattnet, det gör man ju vid lite mer än 100° C. Sedan är det bara glykolen kvar i glaset. Nu minns jag inte siffrorna exakt, men tror att det var så här: Etylenglykol kokar vid 155° C. Propylenglykol kokar vid 170° C. Kolla upp dom här siffrorna. Dom finns på Wikipedia eller andra ställen. Man höjer alltså temperaturen lite, under kontroll. När glykolen kokar igen mäter man och får fram av temperaturen vilken sort det är.
Men hursomhelst, Etylenglykol är mycket mera vanligt än Propylenglykol. Och det finns inga färgkoder för dessa båda glykolsorter. Läs på förpackningen, flaskan dunken om det finns någon. Alla färgvarianter av Etylenglykol är blandbara med varandra, och alla färgvarianter av Propylenglykol är blandbara med varandra. Men inte dom båda tillsammans.