Grenjes bus och kaffe (Sida 9 av 14)

Kul! Jag tycker du ska se till att den är klar för bes. innan du börjar med notchen, så att du vet att du har nåt att åka i när våren kommer.
Bra jobbat!

Meeen SLUTA nu karlslok!!!

Nu när du äntligen fått ut bussen på  vägen funderar du på nytt?!?
Är detta en sjukdom i Granåsen? Så fort man får igång något är det barren ut åt....

Nää, sansa dig, och spar bussen, så kan vi grogga i den nästa sommar! :=)

Lite bilder från träffen också då, även om ni ändå sett det mesta redan på Helsings tråd.

Joråsåatt..  tackar för en trevlig diskussionsafton och hoppas du lyckas med dina nya ideer ang. nyförvävade medlemmar och ev. bilbyten!

TONY !!??

Och btw Grenje så har du väl fler berättelser från i somras din gamle Wilhelm Pettersson Berger kopia !

Efter allehanda pikar, glåpord å påhopp, hot och löften om både tårta och smisk från främst kända, men också okända bekantskaper ska jag väl äntligen ta å skriva ner några rader då...

VINTERN började lika plötsligt som oönskad. Ja, en sanning med modifikation egentligen för jag har alltid gillat vinter och snö. Men just i år kom den även i mitt tycke lite väl olämpligt.   Men då jag inför julhelgerna besatt mer fritid än många andra hårt arbetande famijefäder hade jag lovat hjälpa Marcus att köra ovalen ner till Linköping efter försäljning. Dagen bestämdes till fredag då det skulle passa bäst för mej med barnvakt och sambolagens ledighet. (hon jobbar som sköterska på ett äldreboende så några garantier att helgerna går i fridens tecken finns aldrig i detta garage) Nåväl, fredag fick det bli. Torsdagkvällen kom och trailern krokades på bussen och kördes över till Helsings Smejja för att lastas. Under muntert vemod spändes den fast för långfärd. Förvisso med SMHI:s klass-1 varningar inför morgondagen i bakhuvudet, men vafan. Lite snö har väl aldrig hindrat en?   Gissa om jag skulle få äta upp det....?

"..Och vargavintern kom" som Astrid läste när Emil grävt varggropen i Katthult. Jag hade ställt klockan på "tidigt" för att komma iväg åtminstone till 07.00 efter sedvanlig toalette och och termoskok. Slängde på mig jackan å knöt på mig skorna. Forcerade en ovanligt trög ytterdörr och tog steget rätt in i inlandsisen. En halv meter snö täcker världen utanför och mer lär det komma, för det fullständigt VRÄKER ner. Stora tunga lapphandskar som skramlar som tegelpannor när de landar marken. Jahajaaa....? Nåja, fan om man skulle ge sig. Aldrig i Helvete, å inte i Paradiset heller. Så de så! Så en timmes plogande och skottande senare var man ändå på väg.

Två smala spår var det enda som syntes på vägen. Å de var efter MEJ! Inte en plogbil jag såg förän straxt efter Axmartavlan. En å annan tradare som stod, men mycket mer var det inte. Visst, jag har full förståelse för att småvägarna runt Tallåsen inte hinns med, men åtminstone 84:an då, och framför allt E4:an???? Måtte det inte bli krig eller någon annan naturkatastrof, för vi är nog ett jävligt sårbart land om det ska stranda redan på lite snö. Ja ja, Tur man har många mil i ryggen sånna här gånger. Allt från timmerbilar och flisekipage till rallybilar och likbilar. Det mesta har jag rattat i ömse väderlek och vet att bara man tar det lugnt så brukar det gå bra. Även om det får ta lite tid. Och tid tog det. Framåt Gävle kom jag i alla fall ikapp en å annan bil. Som kom ikapp en till, och en till... En liten bilkö så småningom som ormade sig frammåt i 30-40 kmh som högst. FAAAAAN!!!!! Jag höll på bli idiot! Van ett högre tempo ville jag om till varje pris. Men snöröken stod tät och med 3 ton buss å släp smiter man inte bara om en hel bilkö sådär utan vidare. Speciellt inte med en motor bara obetydligt större än en hyffsat frisk Briggs & Stratton under huven.    Och killen framför mig såg mer än måttligt skitnödig ut ändå tyckte jag så varför klämma hela tuben ur honom med att påbörja en omkörning...?

Allt efter att kön växte byggde torkarbladen på å till slut var sikten noll. Min mormor utan glasögon påminner om Saurons öga i jämförelse, och blind som hon är vill det inte säga lite. Att stanna mitt på E4:an för att knacka blad kändes som ett uppdrag värdig en svensk självmordsbombare, (Ni vet han som totalt misslyckades med uppdraget och bara blåste sig själv) och att fortsätta utan sikt var väl ungefär likvärdigt. Så med full värme och fläkten ställd på "burning nosehair" körde jag med vidöppet fönster så jag med jämna mellanrum åtminstone kunde möta upp torkararmen och ge den en omgång. Vad annat att göra...

Framåt fem-halv sex hade jag nått Katrineholm. REJÄLT efter min tidsbild om hur dagen skulle fördrivas. (vi kan ju säga så här; Jag skulle bli bjuden på lunch av nya ägaren i Linköping vad det ju tänkt. Men nu var klockan kvällen och det var fortfarande tio mil kvar)
Min bäste kompis Thomas (ja ja, den bäste söder om Dalälven fattar ni väl) som bor i Katrineholm fyllde år i dagarna kring, så jag tänkte passa på att våldgästa och överraska honom med en snabbvisit på tillbakavägen. Men jag insåg att om vi skulle få någon timme tillsammans var det lika bra att kidnappa honom på vägen och släpa honom med på resan. Så jag parkerade ekipaget utanför, stövlade in å sjöng; "Ja må han leva" för full hals. Pussar å kramar och en snabb kopp kaffe innan vi skulle åka. Skulle bara ringa nya ägaren först å berätta att vi var på ingång. Ringa ja.... Var fan är mobilen???

Letade igenom mina fickor utan resultat. Ut i bussen å grävde. NOPE! Thomas ringde väl ett 20-tal gånger ifall vi kanske skulle kunna höra den nånstans, men ICKE!!!! Mobilförlusten var väl en sak, men vem 17 skulle jag ringa??? Hade inget nummer mer än det som fanns på mobilen å vad 17 hette karln????
Efter en tankeverksamhet som skulle få vilken aphjärna som helst att koka kommer jag på att jag ju varit på OK i Katrineholm för att pinka och proviantera straxt innan. Kunde jag ha tappat den på toan? Med vild chansning och knappt något hopp alls styrde vi däråt, och GISSA??? På marken precis framför Luft/Vatten-holken ligger telefon!!! Ingen som snott den, ens inte kört över den å ändå har den ju legat framåt en timme. Ibland har man ju mer tur än man förtjänar...

Då så. Äntligen mot Linköping! Thomas tog några "färdkost" med sig (han fyllde ju ändå år) och AC/DC på radion så stämningen var hög. Ringde nya ägaren och bekräftade att ÄNTLIGEN var vi på ingång. Vi kom fram, lastade av och bytte både ord och julklapp innan vi glatt vände hemåt igen. Väl medvetna om att Thomas fru väntade med maten. Passerade Norrköping och kommer lagom halvvägs tillbaks till Katrineholm så DÖR BILEN!!!!! Va i helv....???? När den väl stannat och vi styrt in så pass till vägkanten att vi åtminstone inte utgör något hinder ramlar tankmätarnåls-helvetet ner en centimeter och lampan tänds. Ja de va väl så dags NU???? Ibland har man mer otur än man förtjänar...

Så vad gör man då i en landsända som känns som en helt annan kontinent? Och den enda mänskliga varelse i närheten man känner och kan fråga om hjälp sitter bredvid en i bilen? Dessutom två öl starkare och som grädde på moset själv inflyttad å känner ungefär lika många som mej....?
Tja, ringa hem till Jessica (Thomas fru) och hoppas hon inte fått för sig att tömma upp ett glas rött medan hon väntade med maten. Sen förklara för en helt tekniskt ointresserad tjej som knappt kan byta batterier i sin egen dildo att hon måste åka på en mack och köpa en reservdunk och dessutom fylla den med DIESEL. Väntan var olidlig, men när hon äntligen kom så var hon mer än välkommen. Allt var rätt och snart var vi hemma igen.

Min snabbvisit i Katrineholm blev däremot till en weekend. Sambolagen här hemma förde kontinuerliga uppdateringar mellan mig SMHI och vägverket och hon bokstavligt förbjöd mig att åka hem innan vägarna var fria igen. Mitt i ett samtal på telefon hörde jag plötsligt massiva motorljud som störde så vi fick vänta lite med de sista orden. Hon var ute å försökte skotta när ett helt koppel snöskotrar blåste förbi uppe på stora vägen. 70 centimeter hade det kommit bara den dan. Lite ironiskt ändå då Katrineholm var i det närmaste snöfritt. Gränsen gick någon mil norr över. Och för husets son, som för säsongen inskaffat sig ett nytt plogblad till gräsklipparen och bara LÄNGTADE efter lite snöfall för att kunna få provköra, var väl dessa nyheter hemifrån likvärdigt en rejäl spark i magen.

Men helgen blev trots allt fantastisk. Och i ärlighetens namn var jag faktiskt riktigt glad att bli strandsatt ett par dagar. Jag behövde nog det förstår jag så här efteråt, å jag tror det uppskattades där nere med om jag känner dem rätt. Så först på söndag gick det vägen hem, även om det fortfarande var bra tussigt här å där. Bara hälften av tiden tog det och nyskottad uppfart framför min dör....

Jaa vad säger man..Grenje for president har jag ju redan skaldat,men inlägget visar ju att du gjorde en heroisk insats,mycket tacksam!! Hoppas bara farbror
Helsing delat med sig rejält av julklappen till dig,det är du verkligen värd

Nja, inte låstes den in för den har redan delats mellan me, myself and I ! Det har ju varit jul.. 
Riktigt trevlig smak på den Pompejus och jag lovar härmed att inför Grenjes nästa monstergaragekväll så ska jag absolut införskaffa åtminstone en likvärdig att bjuda på..

Och nu när du ändå äntligen fått ut en uppdatering Örjan så varför inte fortsätta.. ? 

Med lite bättre framförhållning så kanske det hade gått....   Men det kommer väl fler ! 

Svurit å trätat, trätat å svurit....   Då motorn satt i Polkabussen funkade den ju klockrent. Nu sitter den i Fille å vad händer??? INGENTING!!!!    Startar å går förvisso. Riktigt fint dessutom, men tomgång?....NOPE!!!! På 1500 varv går den som en dröm, men släpp pedalen bara så är vi DÖD! Som gammal begravningsentreprenör tycker till och med jag att åldern är på tok för ung för sista smörjelsen. Med konster och knep får den fattige knu**a som jag brukar säga, men de senaste dagarna har de då varit mer än måttligt fattigt tycker jag. Å de på ALLA fronter.

Så dök Staffan upp. Världens bästa svåger och en guru inom motorer. Jävligt snygg dessutom och diplomerad inom sitt skrå. (Skrev några liknande rader om honom på Skäggos tråd i höstas också då han likt Dr Frankenstein själv bringade liv i Pestfalia-Pickisen) Operation felsökning sattes i verket. Vi gick igenom allt från packningar och kontakter till de allra minsta av slangar. Det mesta byttes och klämdes om och många timmars jobb lades ned. Allt för att hitta nån form av läcka eller jordfel som påverkade. Flitigt besökt var Mc Helsings lager för att låna prylar. Mest för att utesluta det minst sannolika. Men INGET hjälpte. Tomgången var och förblev DÖD!

Kaffe kokades och bars in mot kvällning och uppgiven stämning, (man kan ju hur som helst inte jobba på fastande mage) och medan jag dukade fram gjorde Staffan ett sista tappert försök att hitta nån form av "tomgångsjustering". Och för att komma åt en viss skruv (eller nåt) måste fjädern till gasspjället lossas. Detta gjordes OCH DÖM OM VÅR FÖRVÅNING!!!!! Helt plötsligt TOMGÅNG!!!!!!

Tomgång på mjukaste varv och ett fint gassvar när det väl behövs. Det var fjädern som var boven i dramat hela tiden. För hårt spänd har den hållit spjället emot och missunnat motorn att andas fullt ut. Men nu funkar den klockrent igen och känns igen från förra sommarens körning.   Lyckan är fullständig, Hallelujah å änglars körer sjunger! Ny inspiration flödar ännu i mitt garage.

Nästan att du skall lägga upp en film på en provtur
Grannulerar till en lyckad förlossning!!

Oväntat att det var nåt självförvållat..

Men nu går han i alla fall, vår käre Fille. Bromsarna är uppsmorda och ny bromsvätska är tankad till allas glädje dessutom. Ett nytt bromsrör fick han med den gamle uven. Inte för att det var dåligt, utan för att jag ibland är lite starkare än jag själv förstår.
Gick på inredningen sedan. Till dags dato har det mesta legat i en brokig röra mitt på bussgolvet, men nu blev det en del sortering och genomgång. Med reservation för att ha gått som "skogsbil" lastad med motorsågar, sågkedjeolja och svettiga karlar dagar i ända måste jag ändå säga riktigt hel och fin. Graningestövlar stl 57 och kådklibbiga glesbygdskostymer med fläckar av kaffe och grovsnus borde ha slitit och kladdat bra mycket mer än det egentligen gjort tycker jag. Visst, en hel del diskmedel och varmvatten går nog till för att den fullt ut skall kännas hyfsad fräsch att leva med. (Man vill ju gärna kliva ur i lika rena kläder som man en gång åkte.) Men över lag är den komplett, hel å riktigt fin. Kan bli en riktigt Cool glidare ändå de här.

Satte igång som skrivet. Sofforna passades in och allt onödigt förvisades till mörka platser. Däremot hittade jag inte den gröna motorluckan....   Hur jag än vred, vände och lyfte på skräp och pinaler var den som bortblåst. Rotade genom alla tänkbara förråd i tron att "jag lagt den på ett säkert ställe så den inte skulle komma bort" under motorbytet. Men icke! Ringde Helsing och Skäggo för att höra om de hade en aning om var den kunde tagit vägen. Men nä, lika illa där....
Vad 17 gör man NU då? Kan ju inte åka med ett stort jäkla hål i bagagerumsgolvet heller. Ååååååh, om jag ändå sparat luckan efter Polkabussen.   Ja ja. Tids nog löser det sig nog. Någon kanske har en över om man annonserar lite. Knappast en Taijgagrön förstås, med lite färg så blir det nog bra ändå ska man se.

Jag fortsätter och plocka i högen. Det som ska in tillbaka läggs i vettig ordning. Plåtskrot å annat skrä... PLÅTSKROT???   Jag har väl inte plockat loss nåt plåtskrot??? Men en motorlucka däremot....en SVART!!!! Inte det minsta grön som JAG har letat. Ja där ser man ju hur "blind" man kan bli när man tror sig veta vad man letar. Söker man en grön så ser man inget annat, trots att man plockat och flyttat den hit å dit, och nära nog trampat på den säkert hundratals gånger. Ja, man är ju ett föremål för liten sinnesundersökning....