Efter allehanda pikar, glåpord å påhopp, hot och löften om både tårta och smisk från främst kända, men också okända bekantskaper ska jag väl äntligen ta å skriva ner några rader då...
VINTERN började lika plötsligt som oönskad. Ja, en sanning med modifikation egentligen för jag har alltid gillat vinter och snö. Men just i år kom den även i mitt tycke lite väl olämpligt.
Men då jag inför julhelgerna besatt mer fritid än många andra hårt arbetande famijefäder hade jag lovat hjälpa Marcus att köra ovalen ner till Linköping efter försäljning. Dagen bestämdes till fredag då det skulle passa bäst för mej med barnvakt och sambolagens ledighet. (hon jobbar som sköterska på ett äldreboende så några garantier att helgerna går i fridens tecken finns aldrig i detta garage) Nåväl, fredag fick det bli. Torsdagkvällen kom och trailern krokades på bussen och kördes över till Helsings Smejja för att lastas. Under muntert vemod spändes den fast för långfärd. Förvisso med SMHI:s klass-1 varningar inför morgondagen i bakhuvudet, men vafan. Lite snö har väl aldrig hindrat en?
Gissa om jag skulle få äta upp det....?
"..Och vargavintern kom" som Astrid läste när Emil grävt varggropen i Katthult.
Jag hade ställt klockan på "tidigt" för att komma iväg åtminstone till 07.00 efter sedvanlig toalette och och termoskok. Slängde på mig jackan å knöt på mig skorna. Forcerade en ovanligt trög ytterdörr och tog steget rätt in i inlandsisen. En halv meter snö täcker världen utanför och mer lär det komma, för det fullständigt VRÄKER ner. Stora tunga lapphandskar som skramlar som tegelpannor när de landar marken. Jahajaaa....? Nåja, fan om man skulle ge sig. Aldrig i Helvete, å inte i Paradiset heller. Så de så! Så en timmes plogande och skottande senare var man ändå på väg.
Två smala spår var det enda som syntes på vägen. Å de var efter MEJ!
Inte en plogbil jag såg förän straxt efter Axmartavlan. En å annan tradare som stod, men mycket mer var det inte. Visst, jag har full förståelse för att småvägarna runt Tallåsen inte hinns med, men åtminstone 84:an då, och framför allt E4:an???? Måtte det inte bli krig eller någon annan naturkatastrof, för vi är nog ett jävligt sårbart land om det ska stranda redan på lite snö.
Ja ja, Tur man har många mil i ryggen sånna här gånger. Allt från timmerbilar och flisekipage till rallybilar och likbilar. Det mesta har jag rattat i ömse väderlek och vet att bara man tar det lugnt så brukar det gå bra. Även om det får ta lite tid. Och tid tog det. Framåt Gävle kom jag i alla fall ikapp en å annan bil. Som kom ikapp en till, och en till... En liten bilkö så småningom som ormade sig frammåt i 30-40 kmh som högst. FAAAAAN!!!!! Jag höll på bli idiot! Van ett högre tempo ville jag om till varje pris. Men snöröken stod tät och med 3 ton buss å släp smiter man inte bara om en hel bilkö sådär utan vidare. Speciellt inte med en motor bara obetydligt större än en hyffsat frisk Briggs & Stratton under huven.
Och killen framför mig såg mer än måttligt skitnödig ut ändå tyckte jag så varför klämma hela tuben ur honom med att påbörja en omkörning...? 
Allt efter att kön växte byggde torkarbladen på å till slut var sikten noll. Min mormor utan glasögon påminner om Saurons öga i jämförelse, och blind som hon är vill det inte säga lite. Att stanna mitt på E4:an för att knacka blad kändes som ett uppdrag värdig en svensk självmordsbombare, (Ni vet han som totalt misslyckades med uppdraget och bara blåste sig själv) och att fortsätta utan sikt var väl ungefär likvärdigt.
Så med full värme och fläkten ställd på "burning nosehair" körde jag med vidöppet fönster så jag med jämna mellanrum åtminstone kunde möta upp torkararmen och ge den en omgång. Vad annat att göra... 
Framåt fem-halv sex hade jag nått Katrineholm. REJÄLT efter min tidsbild om hur dagen skulle fördrivas. (vi kan ju säga så här; Jag skulle bli bjuden på lunch av nya ägaren i Linköping vad det ju tänkt. Men nu var klockan kvällen och det var fortfarande tio mil kvar)
Min bäste kompis Thomas (ja ja, den bäste söder om Dalälven fattar ni väl) som bor i Katrineholm fyllde år i dagarna kring, så jag tänkte passa på att våldgästa och överraska honom med en snabbvisit på tillbakavägen. Men jag insåg att om vi skulle få någon timme tillsammans var det lika bra att kidnappa honom på vägen och släpa honom med på resan. Så jag parkerade ekipaget utanför, stövlade in å sjöng; "Ja må han leva" för full hals. Pussar å kramar och en snabb kopp kaffe innan vi skulle åka. Skulle bara ringa nya ägaren först å berätta att vi var på ingång. Ringa ja.... Var fan är mobilen???
Letade igenom mina fickor utan resultat. Ut i bussen å grävde. NOPE! Thomas ringde väl ett 20-tal gånger ifall vi kanske skulle kunna höra den nånstans, men ICKE!!!! Mobilförlusten var väl en sak, men vem 17 skulle jag ringa??? Hade inget nummer mer än det som fanns på mobilen å vad 17 hette karln???? 
Efter en tankeverksamhet som skulle få vilken aphjärna som helst att koka kommer jag på att jag ju varit på OK i Katrineholm för att pinka och proviantera straxt innan. Kunde jag ha tappat den på toan? Med vild chansning och knappt något hopp alls styrde vi däråt, och GISSA??? På marken precis framför Luft/Vatten-holken ligger telefon!!! Ingen som snott den, ens inte kört över den å ändå har den ju legat framåt en timme. Ibland har man ju mer tur än man förtjänar...
Då så. Äntligen mot Linköping! Thomas tog några "färdkost" med sig (han fyllde ju ändå år) och AC/DC på radion så stämningen var hög. Ringde nya ägaren och bekräftade att ÄNTLIGEN var vi på ingång. Vi kom fram, lastade av och bytte både ord och julklapp innan vi glatt vände hemåt igen. Väl medvetna om att Thomas fru väntade med maten. Passerade Norrköping och kommer lagom halvvägs tillbaks till Katrineholm så DÖR BILEN!!!!! Va i helv....???? När den väl stannat och vi styrt in så pass till vägkanten att vi åtminstone inte utgör något hinder ramlar tankmätarnåls-helvetet ner en centimeter och lampan tänds. Ja de va väl så dags NU???? Ibland har man mer otur än man förtjänar...
Så vad gör man då i en landsända som känns som en helt annan kontinent? Och den enda mänskliga varelse i närheten man känner och kan fråga om hjälp sitter bredvid en i bilen? Dessutom två öl starkare och som grädde på moset själv inflyttad å känner ungefär lika många som mej....? 
Tja, ringa hem till Jessica (Thomas fru) och hoppas hon inte fått för sig att tömma upp ett glas rött medan hon väntade med maten. Sen förklara för en helt tekniskt ointresserad tjej som knappt kan byta batterier i sin egen dildo att hon måste åka på en mack och köpa en reservdunk och dessutom fylla den med DIESEL. Väntan var olidlig, men när hon äntligen kom så var hon mer än välkommen. Allt var rätt och snart var vi hemma igen.
Min snabbvisit i Katrineholm blev däremot till en weekend. Sambolagen här hemma förde kontinuerliga uppdateringar mellan mig SMHI och vägverket och hon bokstavligt förbjöd mig att åka hem innan vägarna var fria igen. Mitt i ett samtal på telefon hörde jag plötsligt massiva motorljud som störde så vi fick vänta lite med de sista orden. Hon var ute å försökte skotta när ett helt koppel snöskotrar blåste förbi uppe på stora vägen. 70 centimeter hade det kommit bara den dan. Lite ironiskt ändå då Katrineholm var i det närmaste snöfritt. Gränsen gick någon mil norr över. Och för husets son, som för säsongen inskaffat sig ett nytt plogblad till gräsklipparen och bara LÄNGTADE efter lite snöfall för att kunna få provköra, var väl dessa nyheter hemifrån likvärdigt en rejäl spark i magen.
Men helgen blev trots allt fantastisk. Och i ärlighetens namn var jag faktiskt riktigt glad att bli strandsatt ett par dagar. Jag behövde nog det förstår jag så här efteråt, å jag tror det uppskattades där nere med om jag känner dem rätt. Så först på söndag gick det vägen hem, även om det fortfarande var bra tussigt här å där. Bara hälften av tiden tog det och nyskottad uppfart framför min dör.... 
Post's attachments
1.jpg 95.48 kb, 164 downloads since 2012-12-26

2.jpg 97.26 kb, 185 downloads since 2012-12-26

3.jpg 127.4 kb, 180 downloads since 2012-12-26
*VW Notchback 1500 S -65 * VW Typ 1 -60 * VW 1500 -68 * VW 1303s -73 * VW 1300 -66 (Husmusens)*
Läs om hur allting började här i "Om rätten att lura en polare..."
http://boxerville.se/forum/viewtopic.php?id=1879